större än så

  
I dag var vi här. Där vi bodde under Dahlias sex första dygn i livet. Neonatalen på Ryhov i Jönköping. Återbesök nummer två och allting såg hur bra ut som helst. Mer än bra till och med.

Dahlia går nu. Inte hursomhelst, så klart. Men 3-4-5-6 steg, flera gånger i dag. Om det hade varit en tävling hade jag vrålat ”VI VANN!!!”, men det är det ju visst inte och hade det varit det hade ju någon annan liten jäkel ändå varit snabbare, så skit samma. Nä. Helt ärligt så är det ju fantastiskt att hon redan går, 74,5 cm lång och 9010 g tung. Men det finns ju ändå ingen värdering i det, mer än att det är kul. Alla utvecklas olika.

  
Aston är inne i en smålego-period. I dag köpte vi Lego Friends för första gången och det var mycket populärt! Han är så tålmodig och pillig där han sitter med alla dessa små, små delar och sätter ihop dem efter bildinstruktionerna. Klart bättre än hans far läser IKEA-instruktioner…

  
På gympan i dag körde vi med Zlatans PSG-ställ. Det kändes passande med tanke på det hemska som hände i Paris i helgen och att Zlatan i kväll ska hjälpa Sverige till EM. Jag är så glad att idrotten finns och att de onda krafterna aldrig kan ta den ifrån oss. Aldrig.

höst i kubik

  
Så här kan det bli om man är två vuxna personer som är för lata för att plocka ner studsmatta och parasoll innan hösten slår till ordentligt med sin blåst. Fint.

  
Just nu ser det ut som ovan här hemma vanDahlia går loss totalt på Astons lego och huset han byggde i morse är nu ett minne blott. Får väl se hur han reagerar på det sen.

  

I dag är en väldigt bra dag, av ingen anledning alls egentligen. Jag känner mig bara glad. Motiverad. Det är skönt!

Hoppas ni också mår bra! ❤

den tredje november

  
Mitt färgglada, viljestarka, glada, trotsiga, underbara, envisa, påhittiga, aktiva och älskade barn. Aston. I dag blir du fyra år.

Det har varit de fyra bästa åren i mitt liv, det kan jag säga utan att tveka. Jag hade roligt innan du kom, absolut. Men med dig kom min mening och du har visat mig hur jag ska leva fullt ut. Om du gjort det med mig på bara fyra år, vad ska du då åstadkomma med resten av ditt liv?

Det finns inga gränser för hur långt du kan gå. Ingen väg är för lång, inget hinder för stort. Du kan bli och vara vad du vill. Vad du vill. Jag älskar dig. ❤

  
 

vännerna

  
I dag var det äntligen dags för förskolan igen efter en vecka i Turkiet och sen sjukdom förra veckan.

”Vad ska du göra på förskolan i morgon?” frågade jag Aston när han låg i sin säng och skulle sova sent i går kväll. ”Leka med mina vänner.” fick jag till svar. Just detta användande av ordet ‘vänner’, jag gillar det. Det är så fint.

Och han är så fin, från sitt allra innersta och ända ut på sin nya skaljacka från Molo.

När vi så kom till förskolan och flera barn ropade ”Aston!!!” och sprang och mötte oss vid grinden, så förstod jag att vännerna tycker precis som jag. ❤

nattsvart

Just nu är livet inte snällt mot mig. Det är för mycket nu. För mycket, i alla avseenden. Just i natt känner jag att jag kanske faktiskt inte orkar mer. Jag hoppas att jag känner annorlunda i morgon, men om jag inte gör det… Vill ni hjälpa mig upp då?

  

  

Det verkar vara färdigammat här nu. Redan. Det är bara flaskan som duger, till och med när det gäller tröst. Förutom på natten, då funkar det bra med mig. (Typ då jag gärna skulle slippa…)

Det här känns väldigt dubbelt. Grinade förut till och med. Jag flaskmatar gärna, av flera skäl. Men jag ville väl kanske välja mer själv när det skulle vara över. För jag vet ju inte om det blir något mer nu. Och då känns det helt plötsligt så jävla sorgligt?

Nåväl. Mina känslor åt sidan – Dahlia mår bra. Och DET är det viktiga. ❤

slutet på april

 I dag käkar vi frukost (brunch/lunch?) i solen på framsidan, jag och Dahlia.

Vi har hunnit med att lämna Aston på förskolan, gått till Hemköp och handlat och hämtat paket, gått hem igen, tränat här på framsidan (jag) och sovit i vagnen (Dahlia) och jag känner bara att jävlar, vad jag älskar mitt liv. Vi har haft många ups and downs sedan i somras, men det är ju så livet är. Om det bara är upp för länge så kan man räkna med en offentlig kraschlandning till slut. Jag föredrar att ta lite i taget.
Hej!

 Plankanutmaningen går vidare… 

nya tider

 

I går blev ju den här donnan två månader. Herregud, två månader, hur gick det till? Märkligt hur relativ tiden är och ändå så konstant.

Av dessa två månader låg vi ju första veckan på Ryhov. Efter det har Viktor varit hemma varje måndag och fredag, samt jobbat halvdagar tisdag-torsdag medan Aston är på förskolan. Detta tack vare att han nyttjat de tio dagarna man får i samband med förlossning till halvdagarna och tagit vanligt föräldraledigt på måndagar och fredagar. Vi har fått väldigt mycket tid tillsammans under får första tid som fyra i familjen och det är jag vansinnigt tacksam för.

I morgon är det färdigt med det. I dag var sista halvdagen och från och med i morgon är det jag som kommer lämna och hämta Aston på förskolan och jag har bävat lite inför detta (pga antalet psykbryt jag och Aston beräknas få när han vägrar klä på sig på morgnarna), men nu känns det faktiskt bra. Det ska bli skönt att komma ut på morgonen och promenera en sväng med Dahlia i vagnen, speciellt nu när våren är här. (Påminn mig gärna om detta när jag lider av sömnbrist och hellre vill sovmysa i sängen med Dahlia hela förmiddagarna…)

Sen kommer ju Vikto fortsätta vara föräldraledig på måndagar och fredagar, så det blir ju ingen jätteskillnad. Mest detta med påklädning och trots som oroar lite. Men kom igen, det blir kul. Visst?

  

Storhjärtat.

växer och frodas



Vår blomma fortsätter växa och må bra! 4720 gram och 58,2 cm efter fyra veckor och fyra dagar. Det innebär 820 g och 4,2 cm ökning sedan födsel. Bra jobbat för en skrutt som hade en skakig start!

Strax är det dags för Dahlia att få en pappa även på pappret – eftersom vi inte är gifta än är det ju långt ifrån självklart att Vikto är pappan (suck…). Tid på Soc kl 14!




Älskar att vårt babyskydd och vagnchassi är kompatibla. Så smidigt!

dag för dag

IMG_7579

Åhåååå, vad jag bloggar dåligt. Men jag har verkligen inte kommit i fas än. Försöker landa lite och bara njuta av att vi faktiskt är fyra i familjen nu. Aston tar till sig Dahlia en millimeter i taget ungefär och det är en balansgång hela tiden för att inte Aston ska känna sig bortvald.

Inte helt en dans på rosor alltså. Men nästan. ❤

IMG_7559
Minion och Minion.

uppdaterad sammanställning

Några gissningar tillkom efter mitt inlägg i går. Dessutom har ju några ”åkt ut” redan, i alla fall vad gäller datum. Så här ser det ut nu:

Evelina L – 27/1 – 03.25 – 3370 g – 52 cm – Flicka
Lisbeth – 27/1 – 06.37 – 3250 g – 51 cm – Flicka
Pappa – 27/1 – 09.09 – 4100 g – 52 cm – Pojke
Vesna – 27/1 – 13.57 – 3108 g – 52 cm – Flicka
Johanna M – 27/1 – 14.00 – 3900 g – ?? cm – Pojke
Jenny T – 27/1 – 19.12 – 4200 g – 53 cm – Pojke

Hanna M – 28/1 – 00.35 – 3345 g – 49 cm – Flicka
Malin B – 28/1 – 01.02 – 4330 g – 53 cm – Pojke
Johanna T – 28/1 – 02.26 – 3870 g – 49 cm – Pojke
Frida – 28/1 – 03.22 – 3100 g – 50 cm – Flicka
Sandra – 28/1 – 04.55 – 3670 g – 51 cm – Pojke
Äppelblomman – 28/1 – 05.44 – 4020 g – 54 cm – Pojke
Caroline A – 28/1 – 07.35 – 4020 g – 51 cm – Pojke
Therese B – 28/1 – 07.48 – 3970 g – 50 cm – Pojke
Jenny F – 28/1 – 13.00 – 3675 g – 51,6 cm – Flicka
Mia – 28/1 – 14.30 – 3970 g – 51 cm – Pojke
Petra – 28/1 – 21.30 – 4300 g – 51 cm – Flicka
Alexandra – 28/1 – 21.39 – 3240 g – 51 cm – Flicka

Johanna – 29/1 – 02.05 – 4260 g – 53 cm – Pojke
Pernilla
– 29/1 – 02.30 – 3800 g – 52 cm – Flicka
Lena – 29/1 – 02.31 – 3540 g – 54 cm – Pojke
Anna – 29/1 – 03.00 – 3456 g – 50 cm – Flicka
Jennie – 29/1 – 03.13 – 4230 g – 53 cm – Flicka
Linda R – 29/1 – 04.03 – 3579 g – 52 cm – Pojke
Cajsa – 29/1 – 04.45 – 3484 g – 48 cm – Flicka
Linda G – 29/1 – 07.40 – 3670 g – 52 cm – Flicka
Jimmy – 29/1 – 09.10 – 3500 g – 58 cm – Flicka
Lisa – 29/1 – 09.47 – 3430 g – 50 cm – Flicka
Elin B – 29/1 – 10.32 – 4010 g – 52 cm – Pojke
Erica – 29/1 – 11.20 – 3950 g – 52 cm – Flicka
Caroline B – 29/1 – 15.21 – 3990 g – 51 cm – Flicka
Sofie – 29/1 – 15.40 – 4130 g – 54 cm – Pojke
Pelly – 29/1 – 18.02 – 3630 g – 52 cm – Pojke

Kusin Jessie – 30/1 – 02.36 – 3950 g – 52 cm – Pojke
Rebecka – 30/1 – 18.44 – 3788 g – 52 cm – Pojke
Hanna G – 30/1 – 20.04 – 3987 g – 52 cm – Flicka
Barbro – 30/1 – 21.53 – 4376 g – 52 cm – Pojke

Anna – 31/1 – 01.53 – 3678 g – 50 cm – Flicka
Amanda
– 31/1 – 06.44 – 4095 g – 53 cm – Flicka
Madde – 31/1 – 06.53 – 3978 g – 51 cm – Flicka
Josefine T – 31/1 – 20.00 – 3750 g – 49 cm – Flicka
Nhung – 31/1 – 20.30 – 3488 cm – 51 cm – Flicka
Olivia S – 31/1 – 22.59 – 3830 g – 51 cm – Flicka
Sofie S – 31/1 – 22.59 – 3990 g – 53 cm – Flicka

Martina – 1/2 – 01.45 – 4015 cm – 53 cm – Flicka
Mamma
– 1/2 – 02.23 – 3870 g – 53 cm – Flicka
Kusin Ulrika – 1/2 – 03.33 – 3990 g – 53 cm – Pojke
Emma CW – 1/2 – 05.30 – 3650 g – 52 cm – Flicka
Jerrie – 1/2 – 06.53 – 3710 g – 51 cm – Flicka
Linda A – 1/2 – 08.00 – 4050 g – 53 cm – Pojke
Ida – 1/2 – 10.30 – 3700 g – 48 cm – Flicka
Evelina G – 1/2 – 13.04 – 3999 g – 51 cm – Pojke
Victoria A – 1/2 – 19.53 – 3050 g – 51 cm – Flicka
Mariannesvensson – 1/2 – 20.33 – 3890 g – 51 cm – Flicka

Kusin Camilla – 2/2 – 02.15 – 3980 g – 51 cm – Flicka
Frida I – 2/2 – 03.30 – 3400 g – 52 cm – Flicka
Annika
– 2/2 – 04.15 – 3020 g – 50 cm – Flicka
Karin – 2/2 – 05.20 – 3420 g – 49,5 cm – Flicka
Therese A – 2/2 – 06.34 – 3650 g – 50 cm – Flicka
Angelica – 2/2 – 09.42 – 4190 g – 54 cm – Pojke
Johanna W – 2/2 – 14.38 – 3790 g – 50,5 cm – Flicka
Minna – 2/2 – 22.22 – 3222 g – 52 cm – Flicka
Camilla P – 2/2 – 22.22 – 3222 g – 50 cm – Flicka

Josephine – 3/2 – 02.20 – 4025 g – 51 cm – Flicka
Jessica – 3/2 – 03.18 – 3210 g – 50 cm – Flicka
Maria – 3/2 – 20.20 – 3830 g – 50 cm – Flicka
Berit – 3/2 – 22.33 – 3290 g – 51 cm – Pojke

Emelie – 4/2 – 03.40 – 4060 g – 52 cm – Pojke

16 nya gissande innebär totalt 68 stycken. Galet, haha! Må bäste tävlande vinna.

intet nytt

2015/01/img_6053.jpg

Just hemkommen efter ännu ett besök på MVC. Förhoppningsvis sista, men med säkerhet det näst sista i alla fall.

Till min besvikelse hade inget hänt ”där nere” sedan sist, för två veckor sedan. Egentligen inte så förvånande, eftersom jag inte haft några jättekänningar, men jag hoppades ändå på lite förändringar.

Känner mig helt hopplös, precis som förra gången. Vaknar med en tvärsäker känsla varje morgon: ”I dag blir det inte bebis.”. Den kan egentligen komma vilken dag eller natt som helst, men jag har varit inställd från första stund på att jag kommer gå över. Och det kommer jag. Det suger.

I natt har jag sovit ca fyra timmar, så nu är det jag som bäddar ner mig i soffan och somnar till Suits. Hej!

familj och släkt i mitt hjärta

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4716.jpg

Alltså, OJ, vilka fina dagar vi fick hemma i Göteborg (Härryda och Torslanda). Först firade vi julmed min familj hos storebror & co i Härryda och i går var vi i Hällsvik, Torslanda, hos min kusin med familj. Jag är nu fylld med så otroligt mycket kärlek och glädje att mitt hjärta är alldeles fullt.

Min energi är dock lika slut som hjärtar är fullt och mina fogar hatar mig på riktigt nu, så när vi kom hem till Skillet stöp jag rakt ner i sängen och här har jag legat nu i nästan två timmar. Känns inte kul, men jag har verkligen noll val…

Jag får ligga och lyssna på Astons och Viktos kommentarer till Frost, som de tittar på ute i vardagsrummet, istället. Aston fick den i julklapp och har nu tittat på den varje dag sedan dess. Han älskar den på riktigt. ❤

eyes on the price

IMG_9745

Längtar efter Minion i magen…

Nu är det inte så lätt att vara jag, faktiskt.

Sista veckan har jag haft det tungt. 1,5 vecka hemma med Aston slet visst hårt på mig, både psykiskt och fysiskt. Det är lite svårt ibland, att hålla isär vad som är psykiskt och vad som är fysiskt. Det ena påverkar gärna det andra och vice versa. Till slut vet man knappt hur det började.

Jag har haft ett ordentligt tryck över bröstet stundtals. Behövt stänga in mig på toaletten eller i sovrummet för att bara få koncentrera mig på att andas. Komma bort från ljud och rörelse. I går eskalerade det och jag fick ont i magen så att jag knappt kunde sitta, mjölksyra i benen så att jag tappade balansen och inte orkade stå och så väldigt svårt att få i mig syre när jag låg. Kul läge, liksom. Så jag låg och djupandades i säkert en timme, vilket i sin tur resulterade i huvudvärk. Oro. Samtal till 1177 och förlossningen i Värnamo. Gråt. Trötthet. Mer oro.

Jag vet ju inte om detta beror på att bebisen ligger högt och knasigt och trycker på tex lungorna eller och det är helt normalt eller om det är 100% ångestrelaterat. Jag har haft problem med ångest förr. När jag bodde i Västerås fick jag vid två tillfällen söka akut vård, ena gången hämtad av ambulans, pga smärtor i bröstet och andningsproblem. Man misstänkte först en propp, men kom fram till att det var ångestframkallat. Jag kan förstå att jag hade ångest då, men inte nu? Jag har letat djupt inom mig för att hitta vad det kan bero på i så fall, men jag finner ingenting. Visst, vi har haft kalas för Aston och mycket folk omkring oss, men jag har ingen gång känt att det är jobbigt eller att jag vill något annorlunda. Jag har inte lagat massa mat eller ens gjort Astons tårta, utan lejt bort ca allt för att inte ta på mig för mycket. Så har jag ångest så är det högst undermedveten.

Jag har även lugnat ner mitt tempo. Har väl 2-3 PT-kunder i veckan nu och några online-kunder. Jobbar 5-10 timmar i veckan med by airaM. Inte mer än så. Tränat har jag inte gjort sedan Aston blev sjuk. Jag har tagit det lugnt med promenaderna, för de få gånger jag har gått har jag fått jätteont i fogarna efteråt. Men även när jag inte gör något får jag ont. I helgen fick jag ont av att bara sitta och stå. Inget mer ansträngande än så. Ska jag behöva ligga ner resten av graviditeten? Det är tre månader kvar, det går ju inte…

Nej, det är riktigt pisstungt nu och det tänker jag vara fullständigt ärlig med. En vän blev glad (med lite reservation för dåligt samvete) när jag uttryckte att jag inte tycker om att vara gravid, för så känner hon med och så får man ju bara inte tycka. Enligt samhället. Men enligt mig får man det. Jag tycker att sparkarna är mysiga, men det är väl ungefär det enda. Resten är ett nödvändigt jävla ont för att i slutändan få det bästa priset man kan få – ett barn. Och jag har inte en enda gång sagt att det inte är värt det. Det vet jag att det är. Men för mig är det piss att vara gravid och så enkelt är det. Om det kan göra någon annan glad på det sätt att hon känner sig mindre ensam i sina förbjudna känslor, så gläder det mig. För det är så klart inte kul att känna så. Men allt är lättare när man är fler, det är sen gammalt.

Längtar till 2015…

höj kraven – på er själva och på andra

DSC_0178

Vikto är en otroligt bra pappa till Aston och tar mycket ansvar för de delar i vårt liv som rör Aston. Men det krävs också att jag lämnar ifrån mig. Vi når dit tillsammans.

Efter mitt inlägg i går, om hur jag är världens sämsta mamma, har jag fått mängder med peppande kommentarer om igenkänning i stil med ”Du är helt normal och verkligen inte ensam” vilket är oerhört värdefullt för mig att få läsa när jag inom mig känner att ”SÅ HÄR kan ju INGEN annan förälder någonsin ha känt gällande sitt barn”, för SÅ hemsk kände jag mig. Så det stödet är ovärderligt. Tack.

Ganska snart reagerade jag på facebook över att samtliga kommentarer kom från andra mammor (förutom en från min egen pappa). Andra mammor med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sitt föräldraskap. Inga pappor. Och det väckte frågor inom mig, frågor jag egentligen redan visste svaren på. Det gjorde mig förbannad.

Strukturer i Sverige och i världen gör att mammor fortfarande är de i ett heteronormativt familjeliv som tar störst ansvar för barnen. Det är mammorna som tar ut mest föräldraledighet, det är mammorna som köper kläder till barnen, bestämmer och lagar mat, som fixar matsäck till utflykter osv. Pappor är up and coming på många håll, vilket gläder mig enormt! Men i det stora hela är det fortfarande mammor som drar det tyngsta lasset när det gäller föräldraskap. Ändå är det mammorna som sitter där – med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sig själva.

Jag flippade lite av detta och ställde en fråga till pappor jag känner och jag använde mig då av facebook, för det går snabbt att nå ut till många där. Jag undrade om de aldrig får dåligt samvete eller om de helt enkelt inte pratar om det. Frågan missförstods, så klart. Pappor tog det personligt osv och tolkade frågan som att jag anser att alla måste ”gråta ut” på facebook, som en pappa tyckte att jag gjort.

Men nej. Det tycker jag så klart inte.

Jag känner pappor irl också, tro det eller ej. Pappor som varit långt mycket mer frånvarande i sina barns liv än barnens mammor. Pappor vars engagemang som längst sträcker sig till barnens idrottsintressen – det roliga. Resten är ”mammagrejer”. Pappor som aldrig yppat minsta ord om dåligt samvete. Kanske har de det, kanske inte. Oavsett så är det åt helvete. I’ll tell you why.

Har de inte dåligt samvete? Varför inte? För att förväntningarna på pappor är sorgligt låga. En pappa är en bra pappa om han låter mamman ”få lite egentid” och tar med sitt barn ut på en promenad och en stund på lekplatsen. En pappa är en bra pappa om han kommer ihåg barnens matsäck och om han lämnar och hämtar på förskolan mer än mamman. En pappa är en bra pappa om han lagar mat till sina barn. En pappa är en bra pappa om han är föräldraledig i mer än de dagar han ”måste”. För vissa människor är en pappa till och med ”barnvakt” till sina egna barn. Och ni tänker säkert att ”Va? Det där är ju självklarheter?”. Ja, det är det. Det tycker jag med. Och det är självklarheter, för varje mamma på denna jord. Ingen creddar en mamma för något av det jag nämnt ovan. Snarare är en mamma olämplig som förälder om hon inte uppfyller alla krav ovan.

Mammor ska av naturen vara vårdande och husliga, medan det hos pappor ses som stjärnegenskaper.

Vissa tror att det är biologiskt. I viss mån är det säkert så. Men den allra största delen har att göra med invant beteende. När flickor preppas med dockor och barnvagnar och nappflaskor från innan de lärt sig gå ska pojkar vara tuffa och starka och leka med bilar och monster och Batman. Inget vårdande där inte.

Och där kommer vi in på den andra delen. De pappor som har dåligt samvete, men inte pratar om det (för att de inte vågar?). För män ska inte prata om känslor, traditionellt sett. Det är inte heller biologiskt, tro det eller ej. För när flickor är ledsna som barn så pratas det med dem, man tröstar och nickar förstående, medan pojkar tidigt ska ”ta det som en man” och ”äh, kom igen nu, du är väl ingen kärring”.

Hur ska man våga prata om sina känslor och brister som stor och stark vuxen när man inte ens får göra det som litet och sårbart barn?

Jag ger mig inte på en enda enskild individ här, utan jag pratar generellt. Om strukturer och om det jag ser, hör och upplever. Observera även att jag inte vill klandra någon eller skuldbelägga vissa parter här, för det handlar om strukturer man oftast inte ser själv. Jag hade sett det som riktigt jävla befriande att se en enda peppande kommentar från en pappa som känner igen sig i mitt inlägg i går. Men det kom inte förrän jag uttryckte min ilska över det jag just skrivit här. En slump? Kanske. Men jag tror inte det.

Jag vill att mammor lämnar ifrån sig lite (inklusive jag själv) och att pappor börjar värdera sig själva högre som föräldrar. Ni är lika viktiga för era barn som deras mammor är. Nöj er inte med att hjälpa till. Ta för er – av både det praktiska och av känslorna och pratet. Alla i familjen mår bra av det, i synnerhet barnen. Och mammor – våga lämna ifrån er lite ansvar, för fan. Ta inte på er allt. Släpp kontrollen lite. Skitsvårt, jag vet, men att lämna ifrån sig ansvar till pappan talar om för honom att han behärskar uppgiften. Samarbeta. Prata. Prata. Prata.

*awaiting shit storm*

you put a smile on my face everyday

IMG_1425.JPG

Kolla in min underbara unge. Som skriker ”MAMMA!!!” och börjar springa mot grinden när jag kommer till dagis för att hämta honom. Som är så härligt färgglad jämt att jag blir lycklig bara av hans uppenbarelse. Som säger ”Det va faktiskt jättevarmt” och tar av sig mössan fastän det faktiskt är ganska kallt ute. Som börjat sätta ”jätte” framför varje adjektiv på sistone.

Han är fan fantastisk.

Själv har jag varit på MVC i dag, på morgonen. Allt såg finfint ut! Hb-värdet var högt (det är bättre när jag har gravid och inte har mens), glukosvärdet likaså. Förra graviditeten gjorde jag ju misstaget att dricka juice precis innan ett MVC-besök och fick till följd av det ett skyhögt glukosvärde och en glukosbelastning till följd av det. Så det misstaget gjorde jag inte om. Även SF-måttet såg perfekt ut och hjärtslagen låg på 140. Fint att höra.

Skönt med något som faktiskt gått bra under denna graviditet, för det har ju varit rätt mycket skit denna gång. Dock fick jag en tid till läkare på måndag nästa vecka. Foglossning och sammandragningar ger inte med sig, så barnmorskan tyckte att det var bra med en läkarkoll.

The fight goes on…

en helt vanlig tisdag

IMG_0186.JPG

Det är en strålande vacker dag i Skillingaryd i dag! Solen inte bara skiner, den värmer rejält också, så min promenad nerifrån samhället efter ett kort ärende blev ganska svettig i mina svarta leggings.

IMG_0190.JPG

Hämtade Aston på förskolan och hann ca 20 meter innan jag skulle ”BÄJA!!” och det är lite jobbigt för mina sammandragningar att bära honom vanligt, så efter halva vägen fick han hoppa upp på axlarna istället. Det gick bättre och var så klart mycket roligare också.

IMG_0195.JPG

Nu har han just hämtat så gott som alla sina bilar och sitter i soffan på baksidan och leker medan jag andas i mig sensommarluften.

Det är verkligen fantastiskt att bo här.

IMG_0009.PNG

Förresten så har jag ju glömt att visa er reportaget som skrevs om mig förra veckan. Ett mycket fint och nästan rörande reportage. Ni kan läsa det här.

en smak av europa

Jag sitter och ömsom jobbar (gör träningsprogram, svarar på mail, marknadsför, betalar räkningar) och ömsom försöker få ihop någon slags vettig fotobok på vår bilsemester genom Europa som vi gjorde i augusti. Väldigt spretig tisdag, som ni märker. Men med lite här och lite där blir i alla fall lite undanröjt.

Det är så otroligt svårt att välja vilka foton som platsar och inte. Ska jag välja bilder på skön natur, vackra byggnader eller på oss, människorna, familjen, som hela resan handlar om? Jag försöker få med alltihop, men vill samtidigt hålla någon slags röd tråd genom boken så att det även blir estetiskt snyggt. Nåja, det blir nog bra till slut.

Här på bloggen har jag ju helt stagnerat i min Bilsemester-redovisning. Ett inlägg blev det innan det tog stopp. Haha. För mycket annat som kom emellan. Men här har ni litegrann i alla fall.

DSC_0094Innsbruck. Staden och bergen i en fantastisk symbios.

DSC_0114Utsikt från vår balkong på Panoramahotel Post i St. Andrea, Italien.

DSC_0151Uppe bland molnen i St. Andrea, med utsikt över majsfälten i slätten.

DSC_0232En fullt fokuserad filmtittande Aston i bilen på väg mot Venedig.

IMG_8558På en bro i Venedig.

 

 

 

 

gotta keep my goals set high

Nu ska jag ta mig en promenad ner till Viktos jobb och hämta bilen (för fram till i morgon har vi fortfarande bara en bil) och åka in till Huskvarna för att jobba lite på Olympia Court. Nu är det ju bara två dagar kvar till invigningen, så det finns en hel del att göra.

Dagen har jag tillbringat här hemma med lite administrativt jobb. T.ex. har jag skrivit ihop lite blad jag ska ha på invigningen, med priser, erbjudanden och tävlingar. Liten smygtitt här:

1979764_10152576536430342_1300109019703802130_n

Det ska verkligen bli så kul att äntligen komma igång!

Någon gång framöver, när jag får lite mer tid, ska jag så klart skriva lite mer om vår bilsemester och då även komplettera med bilder från nya kameran. Än så länge är det ju bara iPhone-bilder som delats.

DSC_0155

Här har jag och Aston på en liten promenad i Italienska bergsbyn St. Andrea.

Gotta go!

bibione

20140805-172801-62881252.jpg

Strax före lunch i dag anlände vi till vårt tredje hotell denna resa, nämligen Hotel Corallo i Bibione. Vädret var, som synes, inte på vår sida, det både regnade och var lite kallare än vi vant oss vid.

Men efter bara en knapp timme slutade det regna och när vi hade ätit färdigt vår lunch inne vid gågatan i Bibione var det dessutom jättevarmt. Så vi gick tillbaka upp till hotellrummet och bytte om till badkläder och så gick vi ner till poolen.

20140805-173101-63061783.jpg

Det var fortfarande lite molnigt, men det är jag bara tacksam för, för när solen var framme var det extremt varmt och jag föredrar en lite mer jantenivå på värmen nu när jag är lite tjocker…

20140805-173238-63158641.jpg

Aston badade som en galning. Hoppade och plaskade och skrattade och drog i sig några kallsupar för mycket, men gnällde inte för det. Det var verkligen fantastiskt fint att se den glädjen.

Efter tre timmar vid poolen ville han själv gå upp på rummet och då gjorde vi det. Han satte igång och lekte med sina bilar och så blev det plötsligt tyst.

20140805-173501-63301074.jpg

Eventuellt lite trött, den där.

Kan även informera om att Aston numera är blöjfri, förutom när det är bajsdags. Hemma har han varit utan blöja hela semestern, men vi tänkte ändå att han skulle behöva blöja nu när vi åker bil mycket. Men icke. Torra blöjor har avlöst varandra, så nu hoppar vi det. Han är stor nu.

20140805-173901-63541205.jpg