ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

15 turns 16

  
2015 närmade sig slutet. 2016 stod på glänt. Dags att plocka fram rödtjutet för att fira allt som hänt. Vi bjöd upp till fest hos oss tillsammans med goda vänner. Vi åt och drack och festade loss och stor tacksamhet vi känner.

  
  
  
  
  
Garage-loungen. Min karl är sjuk…

  

  
Somnade långt, långt före tolvslaget.

  

Älskar dig. I år ska du bli min man. ❤

  

Skål!

  
  
Livets vänner. ❤

  

Och så vi två i morse, 06.45, efter knappt två timmars sömn. Det var det värt!

God fortsättning!

julafton 2015

  

En sen god jul-hälsning från oss! ❤

  
Julen firades hos min storebror med familj i Härryda och det var en väldigt lugn och mysig dag. Här tittar Aston på Kalle Anka med sin morfar och mormor.

  

Det var väldigt glädjande att min Matilda kom och gjorde oss sällskap och även agerade tomte.

  
Aston och kusin Vendela var väldigt nöjda med sina Frost-klappar!

  
Som familj gav vi julklappen ovan till oss själva – en resa till Dominikanska Republiken 14-29 januari. Det blir fint!

Hoppas att ni haft en riktigt härlig julafton! ❤

livet nu, en torsdag

 

Kurragömma… 
Vi har haft en sån där go dag. Trots att jag momsdeklarerat (åtta dagar för sent!) i tre timmar har vi haft en kanondag.

Aston har lekt av sig på förskolan, jag och Dalle har gått på promenad i solen och kollat ett avsnitt av The Fall på Netflix och sen åkte vi allihop hem till Alex och Morris efter förskolan och där blev vi bjudna på gofika i form av hemmagjord paj och vaniljsås.

  
Fast Aston insåg inte pajens storhet och åt bara chokladkex. Morris med.

  

Aston på sin sten.

Vädret gör sitt jobb nu. Det är inte svårt att leva.

Och förresten, vet ni vad?

  
Det här är jag precis innan jag får veta att jag fått en resa till New York i 30-årspresent. I maj åker vi. Fan, vad gött.

nu är hon halv ett

  
Det blev en bra halvårsdag för Dahlia! Lugnt och skönt, eller vad fan skriver jag… Jag försökte ha det lugnt och skönt när Aston var på förskolan, det var mitt mål, men Dahlia vill fan aldrig ta det lugnt. Hon ska jävlarimig hoppa och stå och krypa och sitta och allt möjligt – gärna samtidigt(!) – fastän hon inte behärskar det riktigt än. Så hon blir skitfrustrerad. Och gnällig. Och så går det ut över mig, men det är ju luuuugnt, för jag är ju en sån där toppenmorsa som aldrig någonsin blir irriterad på sina barn när hon egentligen bara vill chilla och typ spela Candy Crush.

  

Så. Lugnt och skönt – kanske inte. Men en bra dag likförbannat! För efter förskolan kom Frida och barnen hit och jag bjöd på mitt livs första hemlagade gryta (stolt!!!) och kidsen lekte för en gångs skull hur bra som helst (utan att bråka), så vi var mycket nöjda med dagens umgänge.

  
Dalle har även passat på att göra morotspuré-inpackning i ansiktet. Bra metod, har jag hört.

Sovdags! Hej.

a och a

 De här två. Kontrasterna mellan deras värsta och bästa stunder är ENORMA. En retsticka och en lipsill, det faller inte alltid väl ut. I dag packade jag ihop oss ögonaböj och åkte raka vägen hem utan att passera gå när de inte behandlade varandra bra. ”Nu fick ni lära er lite om konsekvenstänkande” sa jag. Ja. Det gjorde de säkert.

frågor utan svar

 

Ibland glömmer jag att det var så här hennes liv startade. Mer än ibland. Jag tänker nästan aldrig på det. Vet inte om det är bra eller dåligt… Jag undrar hur nära det var? Hur lite som saknades för att det allra värsta skulle hända? Och jag undrar varför. När. Hur. Frågor som jag vet aldrig kommer besvaras. Det finns inga svar. Och egentligen är det oviktigt. Det viktiga är att hon är här nu. Hos oss. I livet. Vår blomma.

vårt liv nu

Jag ska erkänna. Jag trodde inte att det skulle vara så här tufft. Att gå från ett till två barn. Det kan väl inte vara en sån skillnad? Det var det.

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig. Varje val jag gör känns fel och väljer jag tvärtom så, tadaaaa, känns det tamejfan fel det också.

Det är klart. Omställningen rent livsstilsmässigt var ju större från noll till ett barn. Men orkmässigt är detta värre. Psykiskt är detta värre. Eller värre. Jobbigare. Och då är ändå Dahlia en ”lätt” bebis, som sover sex timmar i sträck på natten. Inte lika lätt som Aston, hon skriker mer, men ändå lätt. Jag vet inte hur jag hade orkat om Aston inte haft rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka eller om Vikto inte varit föräldraledig så mycket som han är. Visst, jag hade orkat, men jag vet faktiskt inte hur.

Jag klagar inte. Jag säger. Konstaterar. Så här är det nu. Det känns viktigt för mig att visa att allt inte är så jävla perfekt jämt. Det är inte bullbak och hjälpsamma syskon och glada miner dag in och ut. Det är faktiskt ganska många egenhändigt konstruerade frustrationsvrål också. Från både vuxna och barn.

Det är väl så livet är och så det ska vara?

 

Men jag är i alla fall snygg i håret. 

en vacker tid, en kämpig tid



Det är en härlig tid nu. Våren är här. Solen har lyst mer de sista dagarna än under hela december-februari tillsammans.

Dahlia mår bra och vi vuxna med. Aston har det jobbigare just nu. Trots och mycket, mycket känslor om precis allt. Inte en enda sak går oemotsagd här hemma. Det är energikrävande, ja, långt över gränsen här hemma många gånger. Många tårar, skrik och ledsna miner. Men de sista dagarna har vi hittat en väg. Genom att prata om vårt föräldraskap och bestämma oss för en gemensam linje, samarbeta mer och välja våra strider. Prata mer, läsa mer. Lyssna mer.

Det är så lätt att undra vad som är fel på barnen. Vi glömmer lätt vad som är fel på oss själva. Jag tror att vi hittade det och jag tror att det blir bättre nu.

Det måste jag tro.



Lillskrutt.



Storskrutt.



Vi. ❤

på förlossningen

IMG_6741

Måste typ skriva, för jag är så frustrerad. Jättemycket att göra på förlossningen, så vi är naturligtvis lägst prioriterade. Jag förstår ju det, så klart. Mitt resonabla jag förstår det. Men det är jävligt tufft för psyket att ha risken för att eventuellt bli hemskickad hängande över mig. De kunde väl ringt eller nåt och bett oss komma senare, inte vet jag. Som tur är kom i alla fall en av de barnmorskor jag gillar bäst här nyss. Hon blev inringd tidigare och ska jobba hela dagen och kvällen. Hon är bra och jag känner mig trygg med henne – skönt.

Nu ska jag nog gråta lite, tror jag. Hej.

vill du inte ut och leka?

IMG_6732

God morgon! Sista selfien i badrummet innan förlossning. Snart framme på Värnamo Sjukhus. Jag har sovit ca en timme i natt och kommer få gå på ren vilja i dag, men det är luuuuugnt, vi fixar det. Jag fixar det.

IMG_6726

Vi laddade med Frost-låtarna innan vi åkte hemifrån. Körde danserna och allt. Det kändes lugnande.

Vi hörs på andra sidan!

nästan hälften borta

_MG_9617

Fortfarande har ingen Minion kommit till världen och således är det fler som ”trillat bort” vad gäller rätt datum.

Evelina L – 27/1 – 03.25 – 3370 g – 52 cm – Flicka
Lisbeth – 27/1 – 06.37 – 3250 g – 51 cm – Flicka
Pappa – 27/1 – 09.09 – 4100 g – 52 cm – Pojke
Vesna – 27/1 – 13.57 – 3108 g – 52 cm – Flicka
Johanna M – 27/1 – 14.00 – 3900 g – ?? cm – Pojke
Jenny T – 27/1 – 19.12 – 4200 g – 53 cm – Pojke

Hanna M – 28/1 – 00.35 – 3345 g – 49 cm – Flicka
Malin B – 28/1 – 01.02 – 4330 g – 53 cm – Pojke
Johanna T – 28/1 – 02.26 – 3870 g – 49 cm – Pojke
Frida – 28/1 – 03.22 – 3100 g – 50 cm – Flicka
Sandra – 28/1 – 04.55 – 3670 g – 51 cm – Pojke
Äppelblomman – 28/1 – 05.44 – 4020 g – 54 cm – Pojke
Caroline A – 28/1 – 07.35 – 4020 g – 51 cm – Pojke
Therese B – 28/1 – 07.48 – 3970 g – 50 cm – Pojke
Jenny F – 28/1 – 13.00 – 3675 g – 51,6 cm – Flicka
Mia – 28/1 – 14.30 – 3970 g – 51 cm – Pojke
Petra – 28/1 – 21.30 – 4300 g – 51 cm – Flicka
Alexandra – 28/1 – 21.39 – 3240 g – 51 cm – Flicka

Johanna – 29/1 – 02.05 – 4260 g – 53 cm – Pojke
Pernilla
– 29/1 – 02.30 – 3800 g – 52 cm – Flicka

Lena – 29/1 – 02.31 – 3540 g – 54 cm – Pojke
Anna – 29/1 – 03.00 – 3456 g – 50 cm – Flicka
Jennie – 29/1 – 03.13 – 4230 g – 53 cm – Flicka
Linda R – 29/1 – 04.03 – 3579 g – 52 cm – Pojke
Cajsa – 29/1 – 04.45 – 3484 g – 48 cm – Flicka
Linda G – 29/1 – 07.40 – 3670 g – 52 cm – Flicka
Jimmy – 29/1 – 09.10 – 3500 g – 58 cm – Flicka
Lisa – 29/1 – 09.47 – 3430 g – 50 cm – Flicka
Elin B – 29/1 – 10.32 – 4010 g – 52 cm – Pojke
Erica – 29/1 – 11.20 – 3950 g – 52 cm – Flicka
Caroline B – 29/1 – 15.21 – 3990 g – 51 cm – Flicka
Sofie – 29/1 – 15.40 – 4130 g – 54 cm – Pojke
Pelly – 29/1 – 18.02 – 3630 g – 52 cm – Pojke

Kusin Jessie – 30/1 – 02.36 – 3950 g – 52 cm – Pojke
Rebecka – 30/1 – 18.44 – 3788 g – 52 cm – Pojke
Hanna G – 30/1 – 20.04 – 3987 g – 52 cm – Flicka
Barbro – 30/1 – 21.53 – 4376 g – 52 cm – Pojke

Anna – 31/1 – 01.53 – 3678 g – 50 cm – Flicka
Amanda
– 31/1 – 06.44 – 4095 g – 53 cm – Flicka
Madde – 31/1 – 06.53 – 3978 g – 51 cm – Flicka
Josefine T – 31/1 – 20.00 – 3750 g – 49 cm – Flicka
Nhung – 31/1 – 20.30 – 3488 cm – 51 cm – Flicka
Olivia S – 31/1 – 22.59 – 3830 g – 51 cm – Flicka
Sofie S – 31/1 – 22.59 – 3990 g – 53 cm – Flicka

Martina – 1/2 – 01.45 – 4015 cm – 53 cm – Flicka
Mamma
– 1/2 – 02.23 – 3870 g – 53 cm – Flicka
Kusin Ulrika – 1/2 – 03.33 – 3990 g – 53 cm – Pojke
Emma CW – 1/2 – 05.30 – 3650 g – 52 cm – Flicka
Jerrie – 1/2 – 06.53 – 3710 g – 51 cm – Flicka
Linda A – 1/2 – 08.00 – 4050 g – 53 cm – Pojke
Ida – 1/2 – 10.30 – 3700 g – 48 cm – Flicka
Evelina G – 1/2 – 13.04 – 3999 g – 51 cm – Pojke
Victoria A – 1/2 – 19.53 – 3050 g – 51 cm – Flicka
Mariannesvensson – 1/2 – 20.33 – 3890 g – 51 cm – Flicka

Kusin Camilla – 2/2 – 02.15 – 3980 g – 51 cm – Flicka
Frida I – 2/2 – 03.30 – 3400 g – 52 cm – Flicka
Annika
– 2/2 – 04.15 – 3020 g – 50 cm – Flicka
Karin – 2/2 – 05.20 – 3420 g – 49,5 cm – Flicka
Therese A – 2/2 – 06.34 – 3650 g – 50 cm – Flicka
Angelica – 2/2 – 09.42 – 4190 g – 54 cm – Pojke
Johanna W – 2/2 – 14.38 – 3790 g – 50,5 cm – Flicka
Minna – 2/2 – 22.22 – 3222 g – 52 cm – Flicka
Camilla P – 2/2 – 22.22 – 3222 g – 50 cm – Flicka

Josephine – 3/2 – 02.20 – 4025 g – 51 cm – Flicka
Jessica – 3/2 – 03.18 – 3210 g – 50 cm – Flicka
Maria – 3/2 – 20.20 – 3830 g – 50 cm – Flicka
Berit – 3/2 – 22.33 – 3290 g – 51 cm – Pojke

Emelie – 4/2 – 03.40 – 4060 g – 52 cm – Pojke

35 av 68 är nu kvar in the running towards becoming the best Minion Arriver-guesser.

i morgon klockan kvart över åtta

IMG_4840

Det här är mitt barn. Min son. Aston Martin. Tre år och snart tre månader gammal. Ibland känns han äldre, ibland yngre, men han är alltid Aston. Alltid 100% sig själv. Och jag älskar honom mest av allt i världen.

Sedan Aston började på förskola för 1,5 år sedan har han varit sjuk mycket. Första månaderna gick det långt över förväntan, då var han knappt sjuk alls. Men sista året har det varit någonting nästan hela tiden. Feber. Ofta. Långvarig hosta. Ont i örat. Jobbiga nätter med fruktansvärd hosta. Han var sjuk i fyra dagar förra veckan, sen blev han frisk och nu är han sjuk igen. Så har det sett ut ganska länge nu. Det är VAB hit och VAB dit och i december började vi verkligen undra vad det är som pågår.

Vi misstänkte astma. Hans pappa har en del allergier och eventuellt har Aston det med. Eller så är det bara ansträngningsastma, som blir värre vid kyla och förkylning. Så vi bokade tid på vårdcentralen för att kolla upp det.

Efter många läkarbesök under Astons korta liv är han inte särskilt förtjust i doktorer. Alltsomoftast blir han fullständigt hysterisk vid läkarbesök och det är ingenting annat än hjärtskärande att se. Men just detta besöket gick ganska bra, trots allt, och doktorn på Skillingaryds Vårdcentral kunde lyssna ordentligt på både fram- och baksida. När han var klar sa han att han skulle skicka oss vidare till barnmottagningen i Värnamo och att det hade han gjort ”ändå”. Ändå? ”Jag hörde ett litet blåsljud på Astons hjärta. Det behöver inte vara något, då hade det troligen upptäckts tidigare, men det finns där nu och bör kollas upp.”.

Blåsljud. Hjärta. Jaha.

Man vill ju inte höra detta som förälder. Det vill man inte. Vi tog det rätt bra ändå, trots att jag då hade min allra jobbigaste period i graviditeten och sprang på tillväxtultraljud stup i kvarten och var labil as fuck, rent ut sagt. Jag tänkte att jag kommer gå under av väntan på tiden på barnmottagningen. Men jag har faktiskt inte gjort det. Jag har liksom tänkt på annat – medvetet eller omedvetet, jag vet inte. Och i morgon är det dags.

I morgon klockan 08.15 ska vi befinna oss på Värnamo Sjukhus för att kolla upp hjärta och lungor på Aston och nu kan jag inte tänka bort det mer. Det är väldigt, väldigt verkligt nu och får knappt luft. Jag försöker tänka att det inte är någon fara, det kommer gå bra. Men jag vet hur jag funkar. Jag vet att jag måste tänka tankarna om hjärtfel och alla möjliga hemska scenarion, för om jag inte gör det, om jag låtsas att sånt bara händer andra, så kommer det hända oss. Och jag vill inte att det ska hända oss. Jag vill inte att det ska hända någon, men jag vill inte att det ska hända oss. Ni förstår det, va?

Mitt barn är så fullt av liv. Han är fantastisk. Han körde en fullständig dansuppvisning till Let it go här tidigare i dag, han kan hela dansen utantill. Han sjunger och han spelar allan och han får aldrig nog. Men han är sjuk mycket och jag är rädd. Och jag vet inte vad annars jag skulle göra denna kväll än att skriva om det. Det är det jag kan och det är det jag behöver stunder som denna. Och när jag blåst upp det här till världens grej, så är det säkert inte det och då är jag nöjd.

Men tills vi vet får ni gärna hålla tummarna för att Aston får fortsätta vara en bekymmersfri unge, full av liv, och att jag bara är en onödigt orolig och hispig morsa som kanske kan tagga ner några kilo. Vill ni göra det vore jag evigt tacksam.

Vi hörs.

rader från instagram, om dig

2015/01/img_5867.jpg

Alla känslor du får mig att känna. Glädje, uppgivenhet, lycka, vansinne, stolthet, bubblande eufori. Men framför allt kärlek. Herregud, jag kan ha varit fullständigt tokig på dig innan läggdags, för ditt sätt att visa din starka vilja med dina vansinnesvrål och dunkahuvudetigolvet-infall. Men när du ligger i din säng och sover och jag ligger sömnlös i min, så saknar jag dig och vill inget hellre än att ha dig nära.

Att vara förälder, det är väl så det känns.

återhämtning

2015/01/img_5798.jpg

I dag sov Aston ända till tjugo över nio (eftersom han vägrade kasta in handduken förrän kl 23:23 i går kväll…) och efter välling och lite barnprogram lämnade jag honom på förskolan efter tre dagars vab.

Alltså det finns inget som får mig att känna mig som en sämre förälder än just vab. Herregud. Film och iPad och görvadfanduvill,jagorkarinte i dagarna tre. Inte blir det lättare när man är höggravid och otymplig som en jävla lastbil heller.

Nu hoppas jag att han får några roliga timmar på förskolan i dag, så att han är trött och glad när jag hämtar honom sen. Han var inte direkt överförtjust när jag lämnade honom, han ville hellre stanna hemma. Sånt gör alltid lite ont i mammahjärtat. Men jag är trots allt sjukskriven och har ont överallt, är skittrött och har en förlossning framför mig, så jag behöver lite återhämtning här nu…

2015/01/img_5803.jpg

Lite av den varan fick jag på vår fina lilla gårdsbutik här i Skillingaryd – Tina & Översten. Underbart ställe med butik och café i ett. Jag åkte dit och kikade lite, pratade med den trevliga ägaren och så fikade jag med varm choklad och morotskaka. I total tystnad.

Fantastiskt.

Nu har jag klarat av lite jobb här hemma, så nu vilar jag lite. Bra Maria.

nyårsafton

Nytt år! 2015 är här. Välkommen, säger jag, till det nya året.

Vi hade en alldeles förträffligt bra nyårsafton tillsammans med goda vänner. Vi var tio vuxna med sex barn i åldrarna 5 månader till tre år som var hemma hos Emilie och Andreas, i Vaggeryd. De båda är utomordentligt bra värdar och Emilie är grymt duktig i köket, så vi visste att vi skulle bli rejält nöjda redan på förhand. Och det blev vi alltså.

DSC_0301

Aston var så stilig i sin Aston Martin-skjorta och slips från Polarn o. Pyret. Slipsen åkte av rätt fort, innan jag hann få en ordentlig bild på honom, men här står han i alla fall stilla, haha!

DSC_0303

Dukningen var top notch!

DSC_0309

Jag fick pussa på Ines under misteln. ❤

DSC_0312

Maten var alltså fullkomligt superb! Förrätten bestod av jordärtskockssoppa med currytouch och skaldjur och smakade himmelskt!

DSC_0317

Aston nöjde sig dock med köttbullar och makaroner. Det gör han alltid.

DSC_0325

Jag blundade, som vanligt, på alla kort tagna med blixt, så detta är det enda vettiga kort med mig…

DSC_0328

Huvudrätten bestod av laxmedaljonger med champagnesås och ris och det var precis illgött, det också.

DSC_0340

Kvällens höjdpunkt var dock dessertfyrverkeriet! Alltså. Avokadosorbet, polkagrisfluff med krossade oreos, chokladmousse, blåbärspaj (var det väl?) och en klubba gjord på Ballerina kladdkada. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Mums.

DSC_0355

Gott nytt år, min kärlek. ❤

DSC_0356

Jag och Frida med lilla Ines strax efter tolvslaget. Frida kommer vara en av mina tärnor på vårt bröllop nästa år. Tycker så mycket om henne. ❤

DSC_0365

De höll ut imponerande länge, de små liven. Först strax innan två-tiden såg det ut så här inne i tv-rummet. (Ändå sov Aston bara till nio i dag…)

Tack, alla inblandade, för ett kanonfint nyårsfirande!

vad vi har gjort i dag?

Aa, typ detta.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4512.jpg

Julklappar, julklappar och åter julklappar. Vi får knappt ens plats med allt? Haha!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4511.jpg
Jag och Aston byggde ihop hans Flygplan-duplo!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4516.jpg
Det har ju blivit en del lek med (och i) Ferrari-bilen också, förstås.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4521-0.jpg
Och det har varit 100% mys i vår nya Zit Zack från Mio. Tack, sväronen, för den! Redan en succé.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4535.jpg
Nu vill jag att den livliga krabaten där inne ska komma ut. Typ nu, fast ändå inte precis exakt nu, utan kanske efter tolvslaget på nyår, men ok, SNART. Ok?

i need to remind myself

DSC_0003

 

Vi två förrförra helgen. ❤

Jag vet inte om jag visar tillräckligt mycket uppskattning i livet. Jag säger allt jag känner för människor. Att jag älskar dem. Jag säger tack. Jag säger att jag är stolt över mitt barn och min älskade, älskade fästman och bästa vän. Men visar jag det? Jag vet inte. Säkert inte. Jag sitter för mycket med mobilen. Jobbar mycket från den, men gör annat onödigt också. Spelar spel. Kollar twitter. Facebook. Jag känner ofta behov av att vara ensam. Mer och mer nu under graviditeten. Kanske normalt, jag vet inte. Men ibland känns mina ord tomma. Inte inne i mitt hjärta, jag vet att de är sanna. Ingenting har varit mer sant i mitt liv. Men jag visar det ju inte. Jag är lat, städar ingenting typ, lagar knappt mat, bäddar inte sängen, sover så länge jag kan på förmiddagarna. Jag vet att jag är gravid och trött och allt det där, men jag måste kunna göra mer. Visa mer.

Jag skriver detta för att pressa mig själv lite. För att vara en bättre mamma, bättre fästmö, bättre människa över lag. Hör du det, Maria? Läs detta varje dag för att påminna dig själv om att de finaste i ditt liv är värda mer. Varje dag.

DSC_0061

Ni är de absolut finaste jag vet. 1:a advents-fika.

DSC_0065

Pepparkaksbak med mitt hjärta tidigare i kväll.

till en mamma

IMG_3433.JPG

Det är lite tyst här. Varför? Jag är oerhört trött, ca jämt. Sover dåligt på nätterna, vilket resulterar i att jag sover nästan till lunch sen när Aston och Vikto åkt till förskola och jobb. När jag väl pallrat mig upp sitter jag mest och jobbar på mitt kontor här hemma. Det är många som beställer julklappar från by airaM nu, i synnerhet pärlarmband med namn/ord.

Jag är glad att jag har denna möjligheten, att göra lite nytta även fast jag är deltidssjukskriven och svag och har ont typ överallt. Det är en stor fördel med att vara egenföretagare och kunna jobba hemifrån.

Jag är även glad över vår mjuka skinnfåtölj jag kan sitta och jobba i. Den är skonsam mot mina fogar.

Om du vill ha ett personligt armband som inte finns på webshopen går det jättebra att maila till info@byairam.se, så hittar vi på något. Personlig julklappar är de bästa!

hej då, lilla mormor

IMG_3109.PNG

Min mormor. Gunvor. I går dog hon. ”Äntligen”, får man säga så? I nästan fem års tid har hon lidit. Och i början tänkte jag att ”lite till kan hon väl kämpa?”, men vem skulle hon kämpa för? Oss? Nej, det fick räcka nu. Det fick räcka för längesen. Hon blev 93 år och lite till och under dessa år har hon gett liv åt min mamma och hennes fyra bröder, mängder med barnbarn och ännu fler barnbarnsbarn. Hon har bestigit Kebnekajse och tagit hand om oss varje sommar och varit precis en sån mormor varje barn förtjänar.

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att jag faktiskt aldrig mer kommer få klappa hennes hand eller se mamma fläta hennes hår. Aldrig mer höra hennes hostiga skratt eller se in i hennes ljusblå ögon. Men det onda lättar lite när jag frångår mitt egoistiska perspektiv och ser det från ett annat – hennes. Nu får hon äntligen, äntligen vila efter många års slit. Det har hon verkligen förtjänat.

Tack för alla bingo-stunder. Tack för all fläskkorv och potatis. Tack för all varm choklad, även den med skinn på. Tack för pannkakorna, även fast du gav oss lingonsylt till. Tack för klackskorna. Tack för allt.

Jag kommer alltid sakna dig, mormor. Sov så gott.

inte som jag vill

Hade inte tänkt skriva om det på bloggen, men gör det ändå.

Ultraljudet i dag gick inte som väntat. Liten bebis, i underkant. Jag förstår inte… Jag är lång och stor och Aston var stor när han kom. Jag borde inte ha en liten bebis i magen. Hela den är jävla skitgraviditeten har allt bara gått emot och det bara fortsätter. Det är svårt för mig att inte bli ledsen över det här, för det staplas bara skit på skit på skit. Det behöver ju inte vara någon fara alls, men det är konstigt. Jag borde inte ha en liten bebis i magen.

Så nu blir det ett nytt ultraljud om nästan två veckor. Då hoppas jag att Mini-Minion växt. För från förra ultraljudet hade hen typ inte växt nånting – lårbenet hade till och med krympt! Haha. Snacka om att de mäter olika på Ryhov och Värnamo, obviously… Nu hoppas jag att samma sjukhus kan mäta på samma sätt nästa gång och att det då gått åt rätt håll, så att jag kan få lite harmoni i kroppen för en gångs skull.

Jag är så trött på detta nu…

Hittade i alla fall den här söta bilden på en drygt tre månader gammal Aston och den gjorde mig glad.

IMG_1474

do what you love

20130903-155701.jpg

Jägarvila kördes med två kunder i dag – i tabata-form. Tungt, tungt, tungt.

I dag har jag haft hela tre stycken PT-pass och innan dess även ett besök på MVC och tro det eller ej, men jag är inte döende! Ligger inte ens på golvet i en hög och gråter. Vill typ gråta av glädje över det, men skulle ju vara skönt att slippa gråta once in a while, så jag håller mig.

Men ja, MVC-besöket gick bra! Jag fick gnälla av mig lite om allt jobbigt och barnmorskan tyckte att man visst får tycka att det är piss att vara gravid, hon var inte dömande alls = skönt. Alla värden såg bra ut och jag har visst en ”fin mage” och det är väl trevligt, det. Men viktigast att hjärtljuden lät fint och att magen växer som den ska. Dessutom ligger mitt socker bra nu, till skillnad från ett besök under Aston-graviditeten, när jag hade druckit ett fett stort glas med apelsinjuice precis innan besöket och glukosvärdet sköt i höjden och sen blev det en inte så trevlig glukosbelastning på det. Det misstaget gör jag inte om fler gånger, I tell you. Så nej, nu såg allt bra ut och då är jag nöjd.

Efter en go ensamlunch var det dags för ett första PT-pass med en av samhällets profiler och det var så himla roligt att få se hans glöd och kämparanda. 15 timmar ska vi ta oss igenom tillsammans och det kommer bli en jäkla fröjd, det är jag helt säker på. Jag vet att jag sa att jag inte skulle ta några nya kunder, men den här kunde jag inte säga nej till. Jag vill verkligen, verkligen göra allt jag kan för att hjälpa honom, om det så ska bli att han får hjälpa mig i slutändan, haha.

Efteråt bar det av in mot Jönköping för lite shopping och sen snabbt vidare till Huskvarna och Olympia Court för två PT-pass. Det första med mitt underbara gifta par som jag nu körde näst sista passet av fem med. De är verkligen så roliga att träna. Hur trötta de än är har de alltid nära till ett leende och gapskratt – fantastiskt att se! Sista passet för dagen kördes med en kund som i dag gjorde timme nr sju av tolv och vi har kommit långt vad gäller styrkan. Härligt att se som PT och säkerligen peppande för henne, som känner av hösten lite extra. Då är det riktigt skönt att se framsteg på gymmet.

En vän skrev på facebook i kväll att ”Hitta ett arbete du älskar, så behöver du inte arbeta en dag till i ditt liv.” och lite så känns det. Is this real life? Är detta mitt jobb? Jag får alltså betalt för att göra något så här kul. Fan-freakin-tastic, ärligt talat. Och jag har skapat denna möjligheten helt själv. Tack till mig själv, för att jag aldrig nöjer mig.

Nu ska jag göra lite kvällsjobb här hemma och sen somna gött så in i helvete bredvid mannen i mitt liv. Peace out!

IMG_7075

kärlek till en by, vår by

IMG_9063.JPG

Från instagram.

I dag när jag promenerade ner till gymmet dök en mening upp i mitt huvud när jag såg mig omkring medan jag gick.

”Jag älskar Skillingaryd.”

Jag tror aldrig att jag sagt det, eller ens tänkt det, känt det, förut. Men det är nog sant. Att jag älskar Skillingaryd.

Jag har bott här i tre år nu. Tre år av mina snart 29. Mitt barn har bott här i hela sitt liv. Han är uppväxt i denna trygga del av världen, med naturen runt hörnet och Sveriges bästa Hemköp, med ett dagis som heter Bullerbyn, med famo å faffa 400 meter bort och med en backe vid järnvägen som får honom att tjuta ”Mamma! Pappa! Wiiiiie!!!” varje gång vi åker i den.

Hur skulle jag inte kunna älska Skillingaryd?