vännerna

  
I dag var det äntligen dags för förskolan igen efter en vecka i Turkiet och sen sjukdom förra veckan.

”Vad ska du göra på förskolan i morgon?” frågade jag Aston när han låg i sin säng och skulle sova sent i går kväll. ”Leka med mina vänner.” fick jag till svar. Just detta användande av ordet ‘vänner’, jag gillar det. Det är så fint.

Och han är så fin, från sitt allra innersta och ända ut på sin nya skaljacka från Molo.

När vi så kom till förskolan och flera barn ropade ”Aston!!!” och sprang och mötte oss vid grinden, så förstod jag att vännerna tycker precis som jag. ❤

en andra dag och kväll

  
Andra dagen på Seven Seas Side inleddes förstås med frukost och sen var det äntligen dags för Bamseklubben!

  
Under tiden passade vi tjejer på att ta en hammam, massage och ansiktsmask.

  
Dalle tyckte att 37 grader i skuggan var rätt o-nice, så hon och jag vilade en stund i AC:n på hotellrummet på eftermiddagen.

  
Sen körde vi strandhäng ända till kl 18.

  
  
  
Det var nice-igare.

  
Mamma motionerade lite, haha.

  
Här skulle vi stanna varje gång. Varje gång.

  
Utsikten från vår balkong dög. Den dög väldigt.

Spegel-selfie. 

  
Inga kommentarer nödvändiga?

  
Skalman m.fl. underhöll oss på kvällen. Tyvärr hade vi missat att man var tvungen att vara med och öva tidigare på dagen för att få dansa med Bamse och hans vänner på kvällen. Aston blev lite ledsen över det.

  
Aston flippade som vanligt över något spel på iPaden, men han och Dalle matchade i alla fall väldigt fint i Surfing dogs från Molo!

  
Min älskade mamma och min älskade dotter. ❤

vi var i turkiet

  
Vi har varit iväg en sväng! I Turkiet. Side närmare bestämt. Eller en bit utanför, till och med. På Seven Seas Side. Ett all inclusive-hotell som visade sig vara kanonbra!

Jag ska lägga upp massvis med bilder från resan, för det tycker jag att såväl hotellet och resesällskapet förtjänar. Allt kommer inte få plats i samma inlägg, utan jag delar upp det lite. Första dagen och kvällen kommer nedan:

  
Vårt flyg från Göteborg blev försenat, så vi var framme på hotellet först vid 5-tiden på morgonen på måndagen. Så det blev bara 1-2 timmars sömn innan vi gav oss ner till poolen.

  
Min Matilda aka Jerrie var med på resan och var guld värd. Aston älskar henne.

  

Det var väldigt varmt för Dalle, speciellt de första dagarna, men hon härdade ut bra! Och så länge hon fick bada och komma in i aircondition emellanåt så gick det bra.

  
Lillebror, Vikto, Aston, Jerrie och så mamma i bakgrunden.

  
Underbart. Två stora poolområden med gott om solstolar. Vi behövde aldrig trängas.

  
Balkonghäng efter en varm och lång dag.

  
Jag, Jakob och mamma.

  

  
Goa.

Men nu måste jag laga mat till Astebaste här hemma. På återhörande!

min tur nu

  
Jag hade 30-årsfest i går!

  
Jag och Vikto bodde på Avalon Hotel.

  
Matte var med oss.

  
Jag hade en snyggdag, tackar som frågar.

  
Frida var ju också med, så klart.

  

Storebror hade fixat så bra åt oss på Hard Rock och Dahlia och Aston var med ända till 21.

 
Sen såg det ut ca så här hela tiden. Megadrag på karaoken. Livets grej.

  
I dag mötte vi upp sväronen och barnen på Heden.

  
Och så åt vi näringsrik kost på Texas Longhorn.

  
Och nu fikar vi hos storebror med familj innan vi åker till Turkiet. Om ganska precis tre timmar, faktiskt.

Bra liv!

30-årsfest x 4

  
Frida och tre nära vänner till henne hade gemensam 30-årsfest i lördags.

  
Vi var i Sjöbo utanför Vaggeryd och vädret kunde inte ha varit på bättre humör.

  
Frida var så här läcker.

  
Medan vi såg ut så här innan vi åkte. Dansvänliga skor ftw!!!

  
Kvällen var magisk på flera sätt än detta.

  
Dans, sång och färgglada lampor.

  
Och så skräpet på rätt plats.

Bra kväll och natt! På lördag är det min tur.

livet nu, en torsdag

 

Kurragömma… 
Vi har haft en sån där go dag. Trots att jag momsdeklarerat (åtta dagar för sent!) i tre timmar har vi haft en kanondag.

Aston har lekt av sig på förskolan, jag och Dalle har gått på promenad i solen och kollat ett avsnitt av The Fall på Netflix och sen åkte vi allihop hem till Alex och Morris efter förskolan och där blev vi bjudna på gofika i form av hemmagjord paj och vaniljsås.

  
Fast Aston insåg inte pajens storhet och åt bara chokladkex. Morris med.

  

Aston på sin sten.

Vädret gör sitt jobb nu. Det är inte svårt att leva.

Och förresten, vet ni vad?

  
Det här är jag precis innan jag får veta att jag fått en resa till New York i 30-årspresent. I maj åker vi. Fan, vad gött.

havets cup

  
Vi är på cup! Jag, tanten, och alla små kycklingar (+ Madde). Vi är i Lysekil och spelar Havets Cup. Första matchen är precis spelad, mot Kropps B-lag, och vi vann med 15-13. Hurra!

Detta var min första match sedan mars 2014 och då spelade vi mot Kropps i allsvenskan. Då var jag grym. Det var jag inte i dag, haha! Men vem fan kan begära det egentligen. Det är inte nu jag ska vara bäst, utan jag måste ge mig själv en chans att jobba mig tillbaka. Under tiden får jag bidra med det jag kan – rutin, pepp, lugn och längd. Haha!

  
Lysekil är varmt och härligt.

Nästa match spelas klockan 13, så nu är det chill här på skolan. Ja. Hårdförläggning it is. 30 år fyller jag på tisdag, men här ligger jag på en tunn madrass på golvet och låtsas att jag är 17. Det är nice.

Hej!

måndagsbarn

  
Under hela våren har Vikto varit föräldraledig varje måndag och fredag och eftersom Aston går på förskolan 9-14, tisdag-torsdag, så har jag inte behövt vara hemma själv hela dagar med båda barnen särskilt mycket. Men nu efter sommaren är han bara föräldraledig på fredagar, så varje måndag blir en reality check för mig nu. För jag inser ju hur bra jag haft det i ett halvårs tid. Och Vikto med, förstås.

I dag var andra måndagen efter semestern och det har varit en mysig dag. Förmiddagen var lugn och fin, sen åkte vi och överraskade Vikto på jobbet och tog med honom på utelunch (så då var jag ju iofs inte själv med barnen). Sen åkte vi till lekplatsen vid Movalla och Aston lekte loss som tusan i prick en timme innan vi åkte hem och njöt av finvädret på vår baksida istället. Och plötsligt var Vikto hemma och jag hade överlevt denna måndagen också, haha.

  
Om ett par timmar åker jag och Aston in till Jönköping för handbollsträning. Ekorrhjulet är igång.

ett malmö-dygn 

  
Vi har haft typ väääärldens bästa dygn i Malmö. Lunch med cava, provning av både brud- och tärnklänningar, shopping, mer bubbel, skratt och mys på hotellrummet, drinkar på Skybar Malmö Live, en underbart god middag på Savoy Grill, fuldans på några klubbar, Fireball, mer bubbel, brunch och mer shopping.

Jag är så lyckligt lottad som har just er som vänner och tärnor. Och Matilda. Kom hem snart. ❤

Nu sitter vi på tåget hem, en timme försenade innan vi ens börjat rulla. Jag längtar efter mina barn och min kärlek nu och det känns så bra.

Mer bilder från helgen kommer!

  
En dröm. ❤

på väg mot brosblad 2016

  
Sitter i skrivande stund på tåget på väg ner till Malmö, med Frida med mig. Där nere möter vi upp Camilla och under dagen ska vi till en butik och prova klänningar i mängder inför the big day nästa år. Alltså, entusiasmen är enorm.

Frida och Camilla ska vara tärnor på bröllopet och så även Matilda. Men hon är fortfarande på andra sidan jorden och kan således inte vara med i dag, mer än på Skype.

Sen blir vi kvar i Malmö över natten, så det blir shopping, bubbel, restaurangbesök och drinkar i ett helt dygn nu. Ovanlig helg för tre tvåbarnsmorsor. Vi gillar detta!

  
Skål!

svennebanan-planeten varvad

Just nu känns Svensson-nivån skyhög, faktiskt.

  
Här satt vi nyss, i godan ro. Jag vek tvätt (ett par kalsonger vek jag, sen kollade jag instagram i en kvart) och Vikto kollade bilar på blocket.

  

Så vaknade Dahlia i sin vagn, jätteledsen. Hungrig. Och nu soväter hon.

  
Så vi Svensson:ar på. Gött liv, faktiskt. Och i morgon blir det tjejhelg i Malmö, med två av mina tre blivande tärnor. Woop woop!

nu är hon halv ett

  
Det blev en bra halvårsdag för Dahlia! Lugnt och skönt, eller vad fan skriver jag… Jag försökte ha det lugnt och skönt när Aston var på förskolan, det var mitt mål, men Dahlia vill fan aldrig ta det lugnt. Hon ska jävlarimig hoppa och stå och krypa och sitta och allt möjligt – gärna samtidigt(!) – fastän hon inte behärskar det riktigt än. Så hon blir skitfrustrerad. Och gnällig. Och så går det ut över mig, men det är ju luuuugnt, för jag är ju en sån där toppenmorsa som aldrig någonsin blir irriterad på sina barn när hon egentligen bara vill chilla och typ spela Candy Crush.

  

Så. Lugnt och skönt – kanske inte. Men en bra dag likförbannat! För efter förskolan kom Frida och barnen hit och jag bjöd på mitt livs första hemlagade gryta (stolt!!!) och kidsen lekte för en gångs skull hur bra som helst (utan att bråka), så vi var mycket nöjda med dagens umgänge.

  
Dalle har även passat på att göra morotspuré-inpackning i ansiktet. Bra metod, har jag hört.

Sovdags! Hej.

det är visst nån som är tillbaka

grönelund

Hej! Hej.

Mer än två månader har passerat. Ska jag vara ärlig trodde jag inte att det gått lång tid. Så här länge har jag aldrig tidigare bloggpausat.

Först försvann jag lite för att mitt bloggutrymme tog slut. Hade ingen lust att betala 99$ för att uppgradera till Premium, så jag lät det vara och så tänkte jag att jag skulle starta en ny blogg, med ett nytt namn. Och i dag skulle jag göra det. Jag satt där med mitt nya bloggnamn – En blomma, en bil – ett klick ifrån att börja om från början. Men nej. Som en öppen blogg har varit med mig sedan 2008 nu och så ska det förbli. Så jag uppgraderade och nu har jag massvis med plats igen. Fint så!

Då ska jag ”bara” ta mig tid att blogga också. Och det kan ju vara nog så svårt. Instagram har tagit över lite (airamsorb heter jag där). Det är så smidigt, går så fort. Men som jag tidigare uttryckt tycker jag om, nej, jag älskar att skriva och jag vill ha möjligheten att göra det, även om det inte blir så ofta.

I morgon blir Dahlia ett halvår gammal. Sex månader har gått, bara så där! Det är ingenting annat än rent vansinne, hur fort denna tid har passerat och Dahlia är nu en drygt 7,5 kilo tung och nästan 79 cm lång skrutta som både sitter och ålar sig lite lätt framåt, samt med en envishet som bara jag förtjänar. På sätt och vis känns det tråkigt att ha missat att skriva om hennes första halvår på samma sätt som jag gjorde med Aston, men å andra sidan har hon nog blivit mer fotad än han blev, så det jämnar väl ut sig. Eller nåt.

Jag ska ge mig på att skriva om förlossningen också. En berättelse om det vackra och det jobbiga. Det mycket smärtsamma och jobbiga. Före, under och efter. Jag tror att jag är redo för det nu, men det kommer nog bli jobbigt ändå. Tänk att hon lika gärna inte hade kunnat finnas kvar här hos oss? Ogreppbart.

Så. Vi hörs! Vi ses. Jag lovar.

min dag, er dag

Mors dag har passerat. Mors dag 2015. Det innebär att jag firat min fjärde(!) Mors dag och min första som tvåbarnsmor. Det är ju vansinne. Fyra stycken.

Jag vet att jag nästan tjatar om detta, men jag känner mig fortfarande så himla mycket som Maria att jag knappt fattar ibland att jag är mamma. När vi är hemma med barnen känns det fortfarande bara som att vi är barnvakter, för ingen ser ju vad vi gör här. Det är när vi kommer ut som det känns på riktigt. Och än är barnen så små att de inte vet/bryr sig om vad Mors dag är, så det är egentligen mer en prövning för Vikto. ”Hej, hallå, visa mig nu hur mycket barnen älskar mig, VISA MIG!!!”. Nädå. Eller?

Eftermiddagen tillbringades i alla fall på Aqua i Jönköping med hela Viktos familj och det var en riktigt trevlig stund. Fastän Aston genomlevde THE sockerrus av allt han tryckte i sig och fastän Dahlia inte riktigt ville komma till ro. Det var en härlig middag med riktigt god mat och trevliga samtalsämnen och jag kunde inte ha en bättre ”svärfamilj” någonsin. Det är inte bara Vikto jag älskar, det är dem – allihop.

Nu väntar en ganska körig vecka och när jag skriver det kommer jag på att ”så där tänker jag varje söndag”. Det är inte bra. Jag trivs med mycket att göra, på ett sätt. Men jag trivs inte med ”körigt”. Det får gå, lite till. Tills Försäkringskassan gets its shit together.

Hoppas att ni alla haft en fin Mors dag – oavsett om ni firat era mammor, har blivit firade själva eller både och.

_MG_8143

Den senaste. ❤

a och a

 De här två. Kontrasterna mellan deras värsta och bästa stunder är ENORMA. En retsticka och en lipsill, det faller inte alltid väl ut. I dag packade jag ihop oss ögonaböj och åkte raka vägen hem utan att passera gå när de inte behandlade varandra bra. ”Nu fick ni lära er lite om konsekvenstänkande” sa jag. Ja. Det gjorde de säkert.

det känns bättre nu

_MG_9709

En bild för att ha en bild i inlägget och den där koftan har hon redan växt ur. ❤

Jag har läst alla era kommentarer till inlägget senast och jag tackar från djupet av mitt hjärta för ert stöd och era ord. Det känns bättre nu! Fastän ingenting egentligen förändrats. Jag har fortfarande inte fått svar – på prover, från Försäkringskassan – och jag är dessutom illförkyld, med världens hosta och rejält snorig och ont i luftrören. Ändå känns det bättre. Tack var den där grunden jag står på.

Jag jobbar mycket. Här hemma alltså. Det är ju Mors dag på söndag och beställningarna har rasat in på by airaM. Det är jätteroligt! Och även om det är stressande på sitt sätt, så är jag så väldigt glad över att mitt företag går bra och de där timmarna när jag sitter och pärlar och tillverkar, så får jag på ett sätt ”bara vara”. Ibland måste jag stänga dörren om mig, när de där andra i familjen stör lite för mycket, men för det mesta kan jag sitta med dörren öppen och höra på hur de leker och grejar där ute. Det är en ynnest. Ett privilegium. Att få jobba hemma, med den friheten, så nära de jag älskar. Ibland en förbannelse… Men oftast en ynnest. Och tänk att jag kan jobba på en dag som denna, då snoret bara rinner och jag knappast hade tagit mig iväg till ett jobb där jag varit anställd. Nu kan jag jobba så mycket eller lite som jag orkar och vila när jag behöver. Guld värt.

Jag sa till Vikto förut: ”Vilken fin dag vi har haft, ändå.”. Trots att jag är sjuk, trots att Dahlia varit jättegnällig, trots att Aston fått sina utbrott och trots att Vikto rensat garderoben. Eller kanske tack vare det.

Det är inte så dumt att vara en Svensson.

det måste vara så här ibland

Mitt liv är lite märkligt nu.

Dels mår jag skit. Min kropp mår skit. Jag har inte känt igen den alls de sista månaderna och är under utredning för det ena och det andra och det håller på att krossa mig inifrån. Det är fysiskt, såväl som psykiskt. Kanske har det ena kommit av det andra, men jag har ingen aning om vilket som kom först.

Dels vill jag skrika ut till hela världen hur förbannat lycklig jag är. Hur tacksam jag är för allt det fina i mitt liv. Hur mycket mina nära och kära betyder för mig och hur glad jag är att jag inte bara har tak över huvudet, utan dessutom så mycket kärlek under det taket.

Jag mår inte bra. Men jag är lycklig.

Det är inte så konstigt, egentligen. Vid första anblicken förstår man ju ingenting, men sen kommer insikten. Det är yttre faktorer som gör att jag mår dåligt. Det är Försäkringskassan och det är mycket jobb och det är stressen över att inte bara kunna vara mammaledig med mitt barn, utan att behöva tänka på en miljard andra saker. Men när jag tar bort allt detta och bara har grunden kvar. Då ser jag ju att det som är viktigt – det har jag. Där står min blivande man. Där finns våra två magiska barn. Där står vänner som är vänner med just mig för att de gillar just mig. Där har vi ett tryggt och fint, ostädat hus med en gräsmatta där Aston kan springa sig trött och med växter som växer och blåser i vinden och allt det här utgör en grund i mitt liv som gör mig lycklig. Oavsett yttre omständigheter.

Att vara lycklig handlar inte om att må bra jämt. Ingen mår bra jämt. Det är inte så livet är uppbyggt. Just nu är jag ganska långt nere. Men snart är jag säkert uppe igen. Och då ska jag njuta av den utsikt jag vet att jag har.

IMG_0628

bildregn från ett dop

Så. I dag, 17/5-2015, döptes vår lilla Dahlia Irma Gunvor i Skillingaryds Kyrka och det såg ut ungefär så här. Alla bilder i inlägget Är tagna av vår vän Urban Ireklint.

_MG_8095
Min storebror, Stefan, var där.

_MG_8097
Min pappa är 63 år i år, men fotar ändå med iPhone.

_MG_8105
Vikto kommer i rätt stämning.

_MG_8133
Min mamma läste Markusevangeliet om Jesus och barnen.

_MG_8138
Och Vikto lyssnade.

_MG_8143
Lite märkligt, hur jag, som inte är aktivt troende, kan känna så starkt för ett dop. Det är fint. ❤

_MG_8167
Min brorsdotter, Vendela, hjälpte mig hälla upp vattnet i dopfunten.

_MG_8182
Min kusin, Johan, är gudfar till Dahlia och det är vi väldigt glada för.

_MG_8201
Vår präst, Cristina Virdung, var kanon, precis som alltid. Och Dahlia trivdes fint hos henne.

_MG_8209
Dahlia var hur lugn som helst genom hela dopet, vilket kändes väldigt bra för oss alla.

_MG_8219

Aston var ganska precis 100% ointresserad av att medverka i dopet på annat sätt än att väsnas genom att springa omkring och hoppa med sin kompis August så fort något viktigt skulle sägas eller sjungas, men när han fick en egen present av prästen var han i alla fall lugn.

_MG_8226
Jag tycker mycket om den här bilden, för där finns ni.

_MG_8231
Min lillebror. Min far. Min mor. Jag älskar er.

_MG_8232
Min svärmor. Min svärmor. Min svägerska. Jag älskar er med.

_MG_8245
Det var väldigt fint, men tyvärr inte helt komplett, för vi saknade någon. Gudmor Matilda, som befinner sig i Australien på obestämd tid. Vi saknar dig, varje dag. ❤

_MG_8250
Emmas och Jacobs lilla Clara förgyllde dopet än mer.

_MG_8263
Den mest lyckade bilden på oss alla fem…

_MG_8274
För dig. ❤

_MG_8286

_MG_8289

_MG_8293

Tårtorna kom från Stigs i Värnamo och Ritz i Vaggeryd och var enormt uppskattade av alla närvarande.

Inom kort kommer jag lägga upp videos på när vår vän Markus sjöng på dopet – My Girl med The Temptations och Hall of Fame med The Script – på Youtube, så även ni kan få njuta av hans fantastiska framföranden (tillsammans med Hampus Steenberg på gitarr och sång).

Allt som allt, ett mycket fint dop som vi är tacksamma över att ha fått dela med så många av de vi älskar. Tack.

nattsvart

Just nu är livet inte snällt mot mig. Det är för mycket nu. För mycket, i alla avseenden. Just i natt känner jag att jag kanske faktiskt inte orkar mer. Jag hoppas att jag känner annorlunda i morgon, men om jag inte gör det… Vill ni hjälpa mig upp då?

  

orden

Jag vill skriva.

Har alltid velat det, har alltid gjort det. Som barn ville jag bli författare, skrev böcker, dagböcker, dikter, you name it. Som ungdom var författardrömmarna borta, det kändes inte realistiskt. Men jag skrev fortfarande. Överallt. Och sen kom bloggen. Jag har flyttat runt på world wide web och lämnat spår lite överallt, men hur mycket jag än flyttat har kärnan i mitt skrivande varit konstant, inom mig.

Med åren har skrivandet blivit mindre och bilderna fler. iPhone kom och barnet kom. Instagram. Barnen. Och det är inget fel med det. Jag älskar foton med. Har flera gånger velat jobba med foto. (Ja. Jag har velat göra det mesta, tror jag.) Nej, inget fel med foton, bara en annan konstform. Och när det inte bara är jag längre, så fyller foton sin funktion, för det är klick, två rader, publicera – klart. Texterna skrivs inte mer. Inte åsikterna, inte händelserna. Inte känslorna. Och det är det något fel med. För jag vill skriva.

Jag vill skriva.

Jag kommer alltid vilja det. Och på något sätt blir jag nu, i skrivande stund, förbannad över att jag inte gör det. Att jag lägger tid på så mycket annat, sånt jag är halvbra på, nej, knappt ens det. Jag har många strängar på min lyra och det är roligt, det är det. Men jag vill inte glömma vem jag är. Och jag är en skrivande person.

Så jag ska hitta det igen.

Jag ska verkligen jobba för att hitta det igen.

Mitt skrivande. Mina känslor. Lite för er, men mest för mig.

  

Det verkar vara färdigammat här nu. Redan. Det är bara flaskan som duger, till och med när det gäller tröst. Förutom på natten, då funkar det bra med mig. (Typ då jag gärna skulle slippa…)

Det här känns väldigt dubbelt. Grinade förut till och med. Jag flaskmatar gärna, av flera skäl. Men jag ville väl kanske välja mer själv när det skulle vara över. För jag vet ju inte om det blir något mer nu. Och då känns det helt plötsligt så jävla sorgligt?

Nåväl. Mina känslor åt sidan – Dahlia mår bra. Och DET är det viktiga. ❤