och nu så vill jag skriva att våren den är här

Hej, hej, hallå bloggen!

Vilken härlig dag det är! Babysimmet gick hur bra som helst! Aston, som var värsta mesen första gången, växer verkligen för varje gång. I dag simmade han runt som värsta Ian Thorpe. Sparkade hej vilt och gjorde simrörelser med armarna. Så nu siktar vi på OS 2028. Det är givet.

Frida, vars blogg ni hittar här. Frida är söt.

Tröttgubbe efter allt simmande.

Jag försökte ha utsläppt hår. Det gick bra i ungefär tolv minuter. Och nä. Det är inte en tuppkams-variant jag har mitt på huvudet. Det är ett träd. Inte på huvudet, alltså, utan bakom.

VÅR!!!

Efter babysimmet gick vi och satte oss på Stigs Café & Bistro i Värnamo. Eller utanför. På uteplatserna. Ute. Fattar ni? Vårheten som ringde! Jag invigde skinnjackan dagen till ära och hade bara kortärmat under. Helt otroligt.

Damer som njuter!

En räkmacka och en Coca-Cola Zero, tack så mycket!

Nu är vi hemma hela lilla familjen och snart ska vi sluta vara hemma och börja åka bil. Till Jönköping, för ovanlighetens skull. Först ett par ärenden som ska fixas, sen träning. Sen dö halvdöden här hemma. Satan, vad trött jag är.

Hej med er på ett tag.

catching up

God fredag på er!

Fan, vad veckorna springer, på både gott och ont. Jag längtar framåt, det gör jag, det gör vi väl alla, men jag vill vara väldigt försiktig med att inte uppskatta nuet. Måste leva här och nu.

Men först ska vi leva lite ”då”. Har ju glömt att lägga upp flera bilder från senaste veckan. Så nu kör vi ett litet bildinlägg med allt möjligt, det kan väl vara kul?

I tisdags var vi ju på öppna förskolan, eller Småfolket som det heter, för första gången. Där var det en trevlig sångstund!

Direkt efter småfolket åkte vi än en gång till Värnamo för babysim. Här är Aston i sin badblöja.

I tisdags var ju andra gången vi var där och efter en förstagång som präglades av panik (från Aston, inte mej), så gick det alldeles strålande denna gången. Plask som in i bomben. Nästa gång blir det vattenfast mascara.

Det är ett kladdigt projekt varje gång Aston ska äta, men det är väl så det ska vara? Jag blir glad av kladdet. Faktiskt.

Ivrig liten grabb som gärna hjälper till.

Underbara skitunge.

Lyxmat på en tisdag. Kyckling och fetaost inlindat i bacon, med klyftpotatis och bearnaisessås. Det är naturligtvis inte jag som lagat.

Och den här underbart söta bodyn köpte Astons farmor till honom i lördags när vi var i Jönköping. En fyra månaders-present. Tack farmor!

bakochfram

På tåget. På väg hem från träning. En bra träning. Börjar äntligen känna mej lite som en handbollsspelare igen. I alla fall i närheten. Löpsteget blir bättre och bättre i takt med att kilona försvinner och skotten placeras bättre när jag hoppar högre och blir hårdare när jag blir starkare i bålen. Det är roligt. Och det är roligt att all min handbollskunskap kan ta vägen någonstans. Att jag kan lära de yngre tjejerna sånt som mina tränare lärt mej genom åren. Det är en häftig känsla.

I dag hade vi dessutom de första individuella samtalen med spelarna. För första gången sitter jag på andra sidan. Kände mej lite som en medlem i Idol-juryn. Det är utvecklande, det också.

På tåget in till träningen var jag så trött, så ni förstår inte. Lillgrabben vaknade kvart över sex i morse och jag hann inte somna om under hans tupplur ett par timmar senare. Jag har alltså varit uppe sen 6.15 och då även varit på babysim under dagen. Så ni vet så där fin man är när man sitter med halvöppen mun och dreglar på tåget/bussen för att man inte kan hålla sej vaken? Ni känner igen er? Ja, alltså, jag brukar vara rätt bra på att hålla stilen. Men i dag. Icke. Stilen was nowhere to be found. Jag liksom sket i det, jag bara slocknade. Det var gött.

Och babysimmet då. Man kan säga att Aston var rätt så skräckslagen de första tio minuterna. Han var på väg att börja panikskrika hela tiden, men lät mest bara ”eeeehhh ööööhhhh uuuuhhhhh uuuhhhh”. Livrädd. Och jag kände mej som den elaka styvmodern i valfri Disney-film, samtidigt som jag gick sönder lite inombords eftersom jag gav min son men för livet. Men till slut sansade han sej och kunde ”slappna av” (om en vandrande pinne kan vara avslappnad). Nåja. Han skrek inte i alla fall. Nästa gång går det nog bättre.

Ja. Det var min dag, bakochfram. Och nu är jag slut som artist.

Om Aston kan vara snäll och vakna som allra tidigast klockan åtta i morgon får han en bil.