time to transform

Eftersom vi inte har någon våg hemma och jag bara kan väga mej när vi är hemma hos Viktos föräldrar, valde jag i måndags att mäta mej med måttband istället. Det var ingen behaglig grej att göra, ska jag be att få tala om.

Jag mindes då att jag har mätt mej en enda gång tidigare i mitt liv och det var när vi gjorde tester i IVH i juni 2009. Då var jag hyfsat vältränad. Jag gjorde lite detektivarbete i min gamla blogg och hittade siffrorna. Jag ska nu vara modig(?) nog att lägga upp siffrorna här, nya och gamla, för att det då blir officiellt och lättare för mej att nå målet, när jag har ”allas” ögon på mej.

Here it goes;

Midja; 90 cm (73 cm)
Rumpa; 118 cm (105 cm)
Bröst; 104 cm (94 cm)
Höger lår; 71 cm (50 cm)
Vänster lår; 71 cm (51 cm)
Höger biceps; 32 cm (31 cm)
Vänster biceps; 31 cm (30 cm)

I måndags mätte jag även höft (121 cm) och magen i navelhöjd (105 cm) som jag inte mätte senast jag mätte mej.

Resultaten är, som ni ser, skrämmande. När det gäller låren blir jag ju mörkrädd! Jag är dock tveksam till om jag mätt på samma ställe på låren nu som då, jag tror nästan inte det. Men huvudsaken är att jag mäter på samma ställe nu framöver, så jag ser framstegen.

Och röven då? 13 cm röv är rätt mycket. 17 cm extra runt midjan är också en del.

Jag vet att jag kan vara vacker nu också, men jag är fasen så mycket vackrare när jag trivs med mej själv. Jag ser fram emot vägen tillbaka.

Om jag kan nå tillbaka hit, där jag till och med är en bra bit större än då jag mätte mej i juni 2009, är jag nöjd. En lång väg att gå.

några hundra steg på vägen

Resan tillbaka har börjat.

Jag klädde på mej – träningskläder, träningsskor, reflexväst, pannband, vantar. Gick ut. Började ”löpa”. Åtta minuter och 1,1 km senare var det över. Mitt första jogging-pass sedan Jesus gick i kortbrallor. Jag joggade lite när jag precis blivit gravid, på löparbandet på gymmet, men bortsett från det har jag inte sprungit sedan min sista handbollsmatch, som jag spelade 14 februari 2010.

Jag har sprungit några mil i mitt liv. Jag har haft två vidriga träningsläger, med fyra pass om dagen och med triathlon på avslutningsdagen, i Idre Fjäll. Jag har haft åtskilliga vidriga fyspass och löp-pass under min handbollskarriär och spelat mördande jobbiga matcher där jag inte haft ork att lyfta ett mjölkpaket efteråt. Nu är jag stolt över åtta minuters ”löpning” och det är precis som det ska vara. Jag är inte vad jag var då. Jag är ny nu. Och det är mitt nya jag jag får utgå ifrån.

Nu är jag tillbaka. Blekfet, högröd i fejset och med eftersvettningar av Biggest Loser-karaktär är jag tillbaka. Jävlar, vad jag är tillbaka.

Nu får ni passa er!

biggest loser is so on

Underbara ungen i sin underbara overall från Newbie, KappAhl.

Alldeles nyss började en ny säsong av Biggest Loser. Succé, säger jag! Jag älskar Biggest Loser och nu när jag ska bli av med 30 gravidkilon (varav sju redan är borta) så behöver jag all pepp jag kan få. Fan, vad underbart! Så fort jag blir fit for fight i kroppen så är det träning för hela slanten, både här hemma i Skillet och på handbollsplan. Jepp. På handbollsplan. Vi får se hur långt det bär. Nu ska jag kika vidare på BL. Hepp!