rader från instagram, om dig

2015/01/img_5867.jpg

Alla känslor du får mig att känna. Glädje, uppgivenhet, lycka, vansinne, stolthet, bubblande eufori. Men framför allt kärlek. Herregud, jag kan ha varit fullständigt tokig på dig innan läggdags, för ditt sätt att visa din starka vilja med dina vansinnesvrål och dunkahuvudetigolvet-infall. Men när du ligger i din säng och sover och jag ligger sömnlös i min, så saknar jag dig och vill inget hellre än att ha dig nära.

Att vara förälder, det är väl så det känns.

höj kraven – på er själva och på andra

DSC_0178

Vikto är en otroligt bra pappa till Aston och tar mycket ansvar för de delar i vårt liv som rör Aston. Men det krävs också att jag lämnar ifrån mig. Vi når dit tillsammans.

Efter mitt inlägg i går, om hur jag är världens sämsta mamma, har jag fått mängder med peppande kommentarer om igenkänning i stil med ”Du är helt normal och verkligen inte ensam” vilket är oerhört värdefullt för mig att få läsa när jag inom mig känner att ”SÅ HÄR kan ju INGEN annan förälder någonsin ha känt gällande sitt barn”, för SÅ hemsk kände jag mig. Så det stödet är ovärderligt. Tack.

Ganska snart reagerade jag på facebook över att samtliga kommentarer kom från andra mammor (förutom en från min egen pappa). Andra mammor med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sitt föräldraskap. Inga pappor. Och det väckte frågor inom mig, frågor jag egentligen redan visste svaren på. Det gjorde mig förbannad.

Strukturer i Sverige och i världen gör att mammor fortfarande är de i ett heteronormativt familjeliv som tar störst ansvar för barnen. Det är mammorna som tar ut mest föräldraledighet, det är mammorna som köper kläder till barnen, bestämmer och lagar mat, som fixar matsäck till utflykter osv. Pappor är up and coming på många håll, vilket gläder mig enormt! Men i det stora hela är det fortfarande mammor som drar det tyngsta lasset när det gäller föräldraskap. Ändå är det mammorna som sitter där – med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sig själva.

Jag flippade lite av detta och ställde en fråga till pappor jag känner och jag använde mig då av facebook, för det går snabbt att nå ut till många där. Jag undrade om de aldrig får dåligt samvete eller om de helt enkelt inte pratar om det. Frågan missförstods, så klart. Pappor tog det personligt osv och tolkade frågan som att jag anser att alla måste ”gråta ut” på facebook, som en pappa tyckte att jag gjort.

Men nej. Det tycker jag så klart inte.

Jag känner pappor irl också, tro det eller ej. Pappor som varit långt mycket mer frånvarande i sina barns liv än barnens mammor. Pappor vars engagemang som längst sträcker sig till barnens idrottsintressen – det roliga. Resten är ”mammagrejer”. Pappor som aldrig yppat minsta ord om dåligt samvete. Kanske har de det, kanske inte. Oavsett så är det åt helvete. I’ll tell you why.

Har de inte dåligt samvete? Varför inte? För att förväntningarna på pappor är sorgligt låga. En pappa är en bra pappa om han låter mamman ”få lite egentid” och tar med sitt barn ut på en promenad och en stund på lekplatsen. En pappa är en bra pappa om han kommer ihåg barnens matsäck och om han lämnar och hämtar på förskolan mer än mamman. En pappa är en bra pappa om han lagar mat till sina barn. En pappa är en bra pappa om han är föräldraledig i mer än de dagar han ”måste”. För vissa människor är en pappa till och med ”barnvakt” till sina egna barn. Och ni tänker säkert att ”Va? Det där är ju självklarheter?”. Ja, det är det. Det tycker jag med. Och det är självklarheter, för varje mamma på denna jord. Ingen creddar en mamma för något av det jag nämnt ovan. Snarare är en mamma olämplig som förälder om hon inte uppfyller alla krav ovan.

Mammor ska av naturen vara vårdande och husliga, medan det hos pappor ses som stjärnegenskaper.

Vissa tror att det är biologiskt. I viss mån är det säkert så. Men den allra största delen har att göra med invant beteende. När flickor preppas med dockor och barnvagnar och nappflaskor från innan de lärt sig gå ska pojkar vara tuffa och starka och leka med bilar och monster och Batman. Inget vårdande där inte.

Och där kommer vi in på den andra delen. De pappor som har dåligt samvete, men inte pratar om det (för att de inte vågar?). För män ska inte prata om känslor, traditionellt sett. Det är inte heller biologiskt, tro det eller ej. För när flickor är ledsna som barn så pratas det med dem, man tröstar och nickar förstående, medan pojkar tidigt ska ”ta det som en man” och ”äh, kom igen nu, du är väl ingen kärring”.

Hur ska man våga prata om sina känslor och brister som stor och stark vuxen när man inte ens får göra det som litet och sårbart barn?

Jag ger mig inte på en enda enskild individ här, utan jag pratar generellt. Om strukturer och om det jag ser, hör och upplever. Observera även att jag inte vill klandra någon eller skuldbelägga vissa parter här, för det handlar om strukturer man oftast inte ser själv. Jag hade sett det som riktigt jävla befriande att se en enda peppande kommentar från en pappa som känner igen sig i mitt inlägg i går. Men det kom inte förrän jag uttryckte min ilska över det jag just skrivit här. En slump? Kanske. Men jag tror inte det.

Jag vill att mammor lämnar ifrån sig lite (inklusive jag själv) och att pappor börjar värdera sig själva högre som föräldrar. Ni är lika viktiga för era barn som deras mammor är. Nöj er inte med att hjälpa till. Ta för er – av både det praktiska och av känslorna och pratet. Alla i familjen mår bra av det, i synnerhet barnen. Och mammor – våga lämna ifrån er lite ansvar, för fan. Ta inte på er allt. Släpp kontrollen lite. Skitsvårt, jag vet, men att lämna ifrån sig ansvar till pappan talar om för honom att han behärskar uppgiften. Samarbeta. Prata. Prata. Prata.

*awaiting shit storm*

världens sämsta mamma

DSC_0530

 

Jag och Aston i ett mer stillsamt ögonblick vid lunch i Lido di Jesolo i somras.

De skuldkänslorna som drabbar mig när jag är trött på och blir arg på mitt sjuka barn… De är hemska.

Eller sjuk och sjuk. Men han har svinkoppor och kan inte vara med andra barn. Så han måste vara hemma. Och han är tre år. Och trotsig. Och nu har jag varit med honom i princip dygnet runt i ca tio dagar och jag pallar inte. Jag inser när jag läser vad jag skriver hur hemsk jag verkar som mamma. Men jag är väl inte mer än människa, antar jag. För det är ”aj, aj, aj!” och ”oj, oj, oj!” och drama queen till höger och vänster över minsta lilla här nu och han ska göra tvärtom allt jag säger och byxorna SKA vara bakochfram och han SKA ha Hello Kitty-sängkläderna fastän de måste tvättas och han ska INTE HA PYJAMASEN och han SKA TITTA PÅ MICKE MYFIKEN OCH GÖRA ALLT HAN VILL NÄR HAN VILL.

Så antingen är jag en pissig förälder och låter honom göra allt han vill så att han är nöjd eller så tar jag fighten tusen gånger om dagen för att vara präktig och jättebäst i världen på föräldraskap, men jag orkar inte det. Jag orkar inte med att vara en duktig jävla förälder just nu.

Och jag börjar gråta när jag skriver detta, för jag känner mig hemsk. För han förtjänar så mycket bättre än en morsa utan tålamod, som knappt orkar bry sig om sig själv längre. Och huset ser ut som skit och jag vill bara gå i pyjamasbyxor, men jag måste ta ansvar, måste vara vuxen, måste vara en bra förälder, som inte höjer rösten åt sitt sjuka barn. Och jag måste jobba, måste rodda två företag, fast jag vill bara sova, men samtidigt vill jag ligga i soffan med Aston i min famn och bara mysa. Men han vill inte ligga stilla, så det blir inget med det.

Vi var på vårdcentralen i dag och det var hemskt. Aston var hysterisk – sparkade och vevade med ben och armar och skrek högre än någonsin förut. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller överrösta honom med ett ännu högre skrik, men jag tyglade mig och talade med mjuk röst ”vi gör det här för din skull, Aston, för att du ska må bättre”, men det funkade inte för det går inte att resonera med en treåring, det är bara så det är. Men när de stack honom i fingret och försökte fylla ett rör med hans blod och han toppade sitt tidigare rekordhöga skrik med ett ännu högre medan jag höll honom så hårt att han troligtvis kommer få blåmärken så kom gråten även för mig. Jag led så med honom. Bara för att tre minuter senare återigen känna att jag inte orkar en sekund till av hans gnäll.

Det här inlägget är säkert helt omöjligt att läsa och troligtvis den sämsta text jag någonsin skrivit – såväl innehållsmässigt som grammatiskt. Men det är så här det känns just nu, det är mina ocensurerade tankar, som gravid mamma till en snart treåring med trots och svinkoppor. Det räcker att jag tänker en sekund på att jag skulle kunna förlora honom någon gång för att med ens uppskatta precis allt med honom, men det är ohållbart att gå och tänka att han ska drabbas av cancer eller dylikt bara för att inte vara arg eller upprörd eller bara frustrerad.

Jag vill bara att han ska vara glad.