värdheten

Meningen med livet.

Ännu en dag har passerat och alla har blivit lite äldre, lite mer erfarna, upplevt lite till. För egen del var det väl inte den mest givande dagen i mitt liv, men vi har åtminstone hunnit med tre individuella samtal med olika spelare och det är, som jag skrivit tidigare, väldigt utvecklande att sitta på andra sidan. Jag har alltså varit in till Jönköping en sväng och det var enbart för samtalens skull. Det är så dumt på torsdagar, för träningen är från 20.45-22 och sista bussen hem går 21.55. Måste. Skaffa. Körkort.

Nu sitter jag i soffan och lyssnar till en liten trooper som ligger och gör diverse läten här bredvid. Han övar hela tiden och hittar nya ”ord” varje dag. Det är fantastiskt, alltihopa. Jag önskar att det gick att förklara hur stort det är att ha ett barn för någon som inte själv har det, utan att gå fullständigt Jehovas Vittne. Men det är liksom så stort att jag, nästan fyra månader efter hans intåg i våra liv, ännu inte riktigt fattat att jag är förälder. På riktigt. Vem godkände mej, liksom? Hur kan jag vara värdig detta underbara? Jag har ju inte ens någon högskoleutbildning.

Jag unnar alla denna fantastiskt livsomvälvande upplevelse och känsla. Även fast man inte hinner baka muffins eller göra sitt egna knäckebröd och fastän man hellre vill dunka huvudet i väggen än att gå upp klockan kvart över sex på morgonen.

Det är så värt det. Så jävla värt det.

God natt.