det är inte svårt att älska

Så här fint var det på vår baksida i dag – äntligen lite snö! Det lyser ju upp så fint och det känns, så klart, mer vintrigt med snö än med blåst och regn, även om det bara är lite snö.

Efter ett par timmars jobb begav oss jag och Aston bort till BVC för 1 månads-besöket, han blev ju en hel månad i lördags. Sjukt. Han väger nu 4785 gram och är 57 cm lång. När han var tre veckor var han 55,5 cm lång och vägde 4420 gram, så nog växer han! Vår store lille tjockis.

I går kväll när jag satt i sängen och ammade och såg han vackra små ögon kände jag för att stanna tiden för alltid. Jag kände för att han aldrig skulle växa upp, utan att han alltid skulle vara så liten och oförstörd och oförarglig, med sina underbara kinder, sina mmm-anden när han äter och flåsande andningar. Jag begär inte mer. Och jag tänkte att jag aldrig skulle vara frånvarande en sekund när jag är med honom. Förstår ni hur jag menar? Att när jag är med honom ska jag vara absolut närvarande. Klappa honom mer. Pussa honom mer. Wordfeuda mindre. För nuet kommer aldrig tillbaka. Nuet finns bara nu.

Mitt älskade barn.