ändå helt perfekt

DSC_0067

Helt ny.

Nej, det blev ingen förlossningsberättelse i dag. Känns som att det varit fullt ös här hemma hela dagen. Vikto och Aston har lekt som bara den, både inne och ute, och jag har antingen suttit klistrad vid Dahlia eller jobbat undan en hel del inne på kontoret. Känns bra att kunna få iväg en del ordrar med tanke på att jag fortfarande inte fått en godkänd SGI av Försäkringskassan och således inte får någon föräldrapenning. Story of an egenföretagare! Så känner ni för att underlätta lite för mig så är ni välkomna att handla på byairam.se, höhö.

IMG_6843

Här får ni en bild på Dahlia, mig och mamma på kvällen samma dag som Dahlia föddes. Direkt när mamma fick veta vad som hänt Dahlia åkte hon hem, packade en väska och satte sig i bilen för att köra de 13 milen från Göteborg till Jönköping. Hon fick träffa oss kanske totalt 1,5 timme på hela helgen, men tvekade ändå aldrig på att åka. För det är jag henne evigt tacksam. ❤

IMG_6851

Tänk att få se sitt bara timmar gamla barn i det här skicket. Det är ju… Ja. Jag har nog inte riktigt bearbetat detta än. Jag känner på mig att jag kommer få göra det lite när jag skriver min förlossningsberättelse. Den lär mynna ut i att jag även skriver om tiden efteråt. Jag behöver det, dels för att bearbeta, men även för att jag vill kunna läsa om det längre fram. Minnas hur det var. Varje detalj.

DSC_0060

När du kom.

tre år med aston

IMG_1141

Här var han alldeles ny. Alldeles färsk och uppkommen på mitt bröst. 22.52 3/11 2011 kom Aston Martin Broström Lindblad och det var starten på det bästa vi varit med om i våra liv.

IMG_1109

Jag skrev en förlossningsberättelse uppdelad i två inlägg för snart tre år sedan – ni hittar första inlägget här och andra här. Vissa tycker att det är helt ointressant att läsa, men många gillar det och jag själv grinar floder varje gång jag sätter mig ner och läser om hur Aston kom till jorden. Tyvärr verkar en del bilder ha fallit bort, så jag lägger in några här istället.

Tänk att jag ska gå igenom detta (minst) en gång till. Aj…

IMG_1112Badet var inte dumt…

IMG_1220Den munnen.

Det känns som att jag vill tacka någon för att vi fick just Aston, men jag vet inte vem. Så jag ska nog faktiskt tacka Aston själv när han kommer hem från förskolan sen. ”Tack, för att du är du”. Det behöver nog alla höra då och då.

Mamma älskar dig, Aston.

IMG_1583

DSC_0164_2

för dej ska jag göra det tusen gånger om

Okej! Nu kör vi. Fortsättning på förlossningsberättelsen. Första delen hittar ni här.

Ja, vi kom alltså in till förlossningen klockan sju på torsdagkvällen, den 3:e november. Jag hade ju ont, förstås, men var förvånad över hur ”normal” jag kände mej mellan värkarna. Då var det skratt och stoj och en stor dos uppspelthet (är det ett ord?). Jag skämtade och skrattade mej till och med igenom värkarna och kanske var det därför vi fortfarande inte trodde på att det var på riktigt, utan förväntade oss att bli hemskickade igen.

Urinprov, ta tempen, CTG, allt avklarades i det lilla mottagningsrummet. Detta samtidigt som Vikto hade koll på hockeyn, Frölunda låg under med 0-2 hemma mot MoDo. ”Du kan inte komma på en förlustkväll” telepaterade jag till Nacho.

Efter en koll konstaterades att jag bara var två cm öppen, vilket var en besvikelse. Jag började tänka att åtta-nio timmar med såna här värkar skrattar jag mej nog inte igenom, trots allt. När CTG:n var klar konstaterade barnmorskan att vi definitivt inte skulle åka hem, utan att vi istället skulle ha bebis inom några timmar. Vi jublade! Det fanns ingen nervositet eller skräck, bara ren glädje.

Vi packade ihop oss från mottagningsrummet och klev in i förlossningssalen och Vikto gick direkt fram till stereon och satte på sportradion. På Värnamo Sjukhus har de förmodligen de största förlossningssalarna i Sverige och där finns även badkar man kan använda för att lindra värksmärtorna. Det hade jag bestämt sedan tidigare, att jag ville bada. Så av med kläderna och hopp ner i plurret. Nu hade jag ont. Jag grät mej igenom några värkar, både för att det gjorde så satans ont, men även för att det är en befrielse att få gråta.

När jag satt där i badet, mittemellan två värkar, frågade jag Vikto ”Hur går det i hockeyn?” varpå han svarade ”Jag vet inte, men jag tyckte bannemej att de sa 4-2 till Frölunda..?”. Jag körde ner duschmunstycket under vattnet, så att vi hörde bättre, och vi hörde kvinnan på radion säga ”Efter Frölundas enorma press i början av andra perioden, där de gjorde fyra mål på nio minuter…” och det var allt vi behövde höra. Jubel! Yes! Härligt! Nu kör vi! Det är en vinnarkväll!

Efter ca en halvtimme i badet kände jag att jag inte pallade att sitta mer och det var dags att kliva upp och lägga sej på britsen. Nu var det the real deal. Jag fattade det nog inte själv. Tänkte att det var långt kvar, att det skulle bli mycket värre, trots att jag redan hade så fasligt ont. Kände att jag tappade hoppet varje gång jag tänkte på hur lite jag var öppen, men när jag kom upp ur badet och de kollade igen, ca 21:20, var jag fem cm öppen. Då kom hoppet tillbaka.

Där någonstans var det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska. Jag kände spontant att det var åt helvete. Ville ha kvar henne jag hade först. Blev förbannad och ledsen och tittade på Vikto med en blick som sa ”Ta mej härifrån”. Men det gjorde han inte.

Jag började använda lustgasen. Försökte profylaxandas i den, vilket slutade med total syrebrist och krampkänningar i bröstet samt brutalt illamående. ”Du måste andas med munnen” sa barnmorskan och oj fan, då gick det ju aningen bättre. Men innan jag fick till det med lustgasen mådde jag vidrigt dåligt, då fick jag panik. Som tur var höll sej Vikto lugn, åtminstone på utsidan, och lugnade mej något så att jag återfick kontrollen över mitt mående.

Klockan 21:50 var jag öppen åtta cm och hade alltså öppnats ytterligare tre cm på en halvtimme. Det gick i raketfart, som ni märker. Ändå fattade jag inte hur kort tid det var kvar. Jag förväntade mej många timmar på den där britsen och när värkarna kom med bara en minuts mellanrum och ibland med inget mellanrum alls, så var det svårt att vara tapper. Vid något tillfälle utbrast jag att ”Jag pallar inte det här, på riktigt, ni får göra kejsarsnitt”. Vid ett annat tillfälle sa jag ”Nu vill jag ta en paus, kan vi pausa?”. Men det jag sa flest gånger under förlossningen var ”Vad snygg du är…”. Till Vikto. Han var ju det. Jag var det inte.

Vikto, ja. Han var så perfekt man bara kan vara. Jag som tvivlat så på hur han skulle palla trycket, han är ju så känslig för blod och dylikt. Men han var så bra. Han baddade mej med handduk innan jag ens hann veta att jag ville ha det (med strikta order om att inte nudda ögonbrynen, jag ville ju vara någorlunda fin på bilderna efteråt, ehh), gav mej vatten emellan varje värk, klappade mej och sa att jag var duktig och att han älskar mej mest i världen. Enda gången han tabbade sej var när han drack kaffe och sen andades mej rakt i ansiktet. ”TA BORT KAFFELUKTEN!!!”.

Det är svårt att hålla ordning på tiden när man ligger där, man har absolut ingen koll, så jag vet inte i exakt vilken ordning allt hände och när. Men något jag minns är att barnmorskan hela tiden sa att ”snart är han här, kämpa på nu, lite till” och jag kunde, för allt i världen, inte se förbi smärtan och se målet – att jag snart skulle ha lille Nacho i min famn. Det gjorde helt enkelt alldeles för ont, jag glömde av vad syftet var. Och inte ens när jag verkligen försökte kunde jag se den glädje som fanns runt hörnet. Det var fruktansvärt. Och varje gång hon sa ”snart” så tänkte jag på ”snart” relaterat till hur länge jag burit honom. ”Snart” betydde ju ingenting i sammanhanget. Det sa mej ingenting.

”Om du vill trycka på så får du göra det” sa barnmorskan till slut. ”Hur då?” tänkte jag. Jag visste ju inte hur man skulle göra. Det var så obehagligt och det brände så fruktansvärt i hela nederdelen av magen. Det kändes fel. Men det var inte fel, det var rätt, jag skulle fortsätta. Så jag fortsatte, men egentligen ville jag dö. Så klart. Alla vill dö någon gång under sin förlossning. Till slut gick det automatiskt, jag kände när jag skulle krysta. Och som jag krystade. Jag krystade, Vikto krystade. Jag hörde hur häftigt han andades och undrade om jag skulle ta hand om honom istället. Men han klarade sej, han fortsatte peppa mej och jag fortsatte krysta.

”Snart är han här!”. Fortfarande ”snart”. När fan är snart? Jag pallar inte mer. ”Vill du känna på huvudet?” undrar bm. ”Öh, okej då!” säger jag och sträcker ner handen och nuddar. Till min besvikelse var han ju inte alls ute så mycket som jag trodde och jag ba FAAAN också!

Och så plötsligt; ”Ett par krystningar till så är han ute!”. VA? Ett par? Skämtar du? Nu jävlar. Nästa värk, krystaaaaaaaaaajjjjjj!!! Där ville jag bara trycka ut honom och jag skulle göra det, men någon typ av självbevarelsedrift stoppade mej. Ungefär som om man försöker sluta andas, till slut tvingar man sej själv att andas. Samma sak här, jag försökte trycka ut honom, men min kropp sa åt mej att stanna. Tur det, annars hade jag haft ett hål istället för två numera.

Bara en eller två krystningar kvar och pang, där kom värken. Nu då! Och jag når nästan hela vägen. Halva huvudet ute. Och värken avtar. Försvinner. Bort, långt bort. ”Nu får du hålla kvar där till nästa värk!”. ”HA! DU kan hålla kvar, fan, helvete, tryck in honom, dra ut honom, boooort!!!”. Jag skakade i hela kroppen, kunde knappt andas, stirrade frenetiskt in i taket, försökte tänka runt smärtan, gick inte, döda mej, fan, helvete. Och ingen värk kom. En minut. Två minuter. Tre. Ingen värk. Hela mitt underliv, ursäkta mej, men mitt underliv hatade mej då. I med värkstimulerande dropp och snart kom den. Sista värken.

”Tryck! Håll emot! Tryck! Nej, håll!!! Håll! Tryck! Så jaaaa! Håll! Tryck igen!”. Och där var han. Lille Nacho-Glenn. Alldeles blöt och gojsig, lite blålila, med massa hår, underbara läppar och ett så vackert skrik att Domkyrkans Gosskör kan ta sej i röven. Klockan var 22:52 och jag hade bara behövt krysta i 25 minuter och det var mindre än fyra timmar sedan jag kom in till förlossningen över huvud taget. Tack till den som är ansvarig för det.

När Nacho-Glenn, som nu var Aston istället, låg där på mitt bröst var jag förmodligen lite chockad. Jag grät inte så mycket som jag hade trott, utan var mer saklig och formell. Tårarna fanns där, men den totala känslotornadon kom först senare. Allt vi oroat oss för under nio månader var förbi. Han var perfekt. Han hade inte ett fel. Och han var söt från första sekund. Det är inte en subjektiv åsikt, det är fakta. Han var inte ens skrynklig. Han var bara perfekt.

En av mina läsare skrev att det verkade som att jag haft en ”lätt förlossning”. Jag behöver knappast säga att hon inte fött barn själv, va? Det finns knappast någon förlossning som är ”lätt”. Visst gick den fortare än andra, speciellt för att vara första gången, men lätt? Så fan heller. När jag låg där och hade som ondast var jag nära på att yttra orden ”Aldrig igen!”, men höll käften, för jag visste att jag skulle ändra mej senare. Och ändrat mej har jag redan gjort. Mentalt är jag redan redo att göra om det hemska för att få njuta av det vackra. Jag är dock väldigt tacksam för att jag fick en så snabb förlossning som jag fick. Att det gick så fort gjorde det möjligt för mej att genomföra förlossningen på det sätt som jag ville, dvs utan epidural. Hade det tagit längre tid hade jag säkert vikit mej.

Min första förlossning. Den var hemsk och fantastisk på samma gång. Nej, där och då var den bara hemsk, faktiskt. Det fanns ingenting magiskt över den, ingen ”vååååg” som vissa talar om, inget underbart. Det var hemskt, gjorde vidrigt ont och det enda magiska var när den var över och vår älskade son fanns i vår absoluta närvaro. Det är magiskt. Det kommer alltid vara magiskt. Och det var så värt det. Om jag skulle behöva göra det varje dag, så skulle jag göra det. Han är värd varenda sekund av den hemskaste smärta jag upplevt. Varenda sekund.

dagen då aston kom till jorden

Natten till torsdagen den 3/11 sov jag dåligt. Jag vaknade många gånger under natten med ”ont i magen”. ”Ahh, jävla magknip” tänkte jag varje gång och försökte somna om. Först femtielfte gången jag vaknade, vid fem på morgonen, kopplade jag att det kanske, kanske kunde vara värkar. Smart tjej. Jag gick upp på toa och det kom blod på pappret.

”Okej, ingen panik, helt normalt, inget farligt.” tänkte jag och log i mörkret. För nu var det väl ändå på g? In i sovrummet, hämta mobilen, ut i vardagsrummet och pling pling till förlossningen i Värnamo. Jodå, visst kunde det vara på g, men jag kunde allt gå och lägga mej och försöka sova och samla kraft.

Jag försökte. I ungefär fem minuter. Lönlöst. Jag var klarvaken och skitexalterad. ”Jag lägger mej i soffan” sa jag till Vikto och där låg jag tills han skulle till jobbet och då gick jag in och la mej i sängen igen. Värkarna kom då och då, men ganska oregelbundet. Lyckades sova 1,5 timme och när jag vaknade var värkarna nästan borta. De kom en gång i timmen bara och jag tappade modet. Men! Jag skulle ju till MVC kl 15:15 så jag ställde mitt hopp till hinnsvepningen jag visste att jag skulle få då.

Älsk kom hem med lunch, raggmunk och stekt fläsk hade jag beställt. Sen åkte han tillbaka till jobbet, för hemma hände ju ändå inte så mycket.

15:15 var jag framme på MVC för sista besöket innan jag skulle få bebis. Vi kollade på lilleman med ultraljud och allt var bra, huvudet låg väldigt långt ner och barnmorskan undrade vad han egentligen väntade på. En hinnsvepning gjordes och jag fick tid för igångsättning om det inte skulle komma igång av sej själv. Tid för igångsättning blev i dag, 9/11, 08:00. Det behövdes ju inte, som bekant.

På vägen hem från MVC pratade jag med mamma i telefon och under en 20-minuterspromenad hem fick jag fyra värkar. Oj då, det kanske är dags nu? Ändå vågade jag inte tro på det. Vikto kom hem från jobbet vid halv fem och då hade jag värkar med 6-7 minuters mellanrum, vilket snabbt blev 5-6 och 4-5. Men bara var tredje värk gjorde riktigt ont, så jag tänkte att det kanske inte var riktigt på riktigt ändå. Vi skulle ju in till Johan & Alex och käka middag och kolla hockeyn, så jag tänkte att jag nog kan stå ut.

Men så ringde jag förlossningen för säkerhets skull och där tyckte de att jag skulle åka in. Så vid 18:30 satte vi oss i bilen och styrde mot Värnamo, även om varken jag eller Vikto verkligen trodde att det var dags. I bilen kom värkarna plötsligt med 2,5-3 minuters mellanrum, men de var kortare nu och inte så fasligt hemska som jag föreställt mej att de skulle vara. Så vi var fortfarande inställda på att det förmodligen inte skulle bli någon bebis den kvällen, utan att vi säkert skulle bli hemskickade.

Då visste vi inte att vi skulle vara föräldrar ca fyra timmar senare, fortsättning följer…

Framme på förlossningen…

tell me more!

Det är roligt att läsa om era förlossningar här (men jag vill ha fler berättelser, fyll på!). Bäst var Ericas, för den påminner mej om att jag faktiskt kan vara mamma om bara några timmar, yay! Sämst var helt klart kusin Jessies! Uuuuusch, Jessie, inte skriva så till mej som snart ska gå igenom en förlossning. Haha, fan.

Här har vi just ätit middag. Lax och potatis med hollandaise-sås. Underbart gott, gah! Fattar inte varför vi inte äter det oftare. Mums! Så himla enkelt att göra också, bara krydda laxen och tjoff in i ugnen.

Så, nu har jag laddat upp inför en eventuell förlossning i natt, lika bra att pallra sej ut Nacho-gubben…