there is always something that fits

För en timme sen.

God kväll på er, ni tappra skara som fortfarande inte har sommar-feeling nog att hålla er borta från bloggar och dylikt!

Ni är ungefär hälften så många nu som ni brukar vara (det märks på kommentarerna också!) och tur är väl det, att ni inte bara sitter hemma och deppar och tjurar över katastrof-vädret (hallå, växthuseffekten, var är du?). Det är ett sundhets-tecken att läsarantalet minskar nu. Bra.

Själv bloggar jag på så länge jag hinner, orkar och vill.

Dagen har gått fort här, känns det som. Jag startade ju som årtiondets tröttaste, men jobbade mej in i matchen igen (efter en nap där när Aston sov mellan 8:30-9:30) och har hunnit med lite av varje. Lite jobb, lite Tradera, lite dammsugning, men framför allt mer lek med Aston än vanligt. Jag vill ju helst att han ska kunna leka själv, underhålla sej själv, vara lite självständig. Men ibland är det så mysigt att bara sitta bredvid och låtsas att jag förstår allt han försöker säga och visa och verkligen lära känna honom mer än mat- och sov-tider. Det är fint.

Vi spelade till och med gitarr ihop.

Vikto slutade tidigt i dag och var hemma redan innan tre, så efter ytterligare lite hastigt jobb slängde jag på mej träningskläderna och mina Ferrari-snabba skor och drog ut på en löprunda. Oj, vad tungt det var. Jag blev nästan chockad när Runkeeper-rösten i lurarna sa att jag faktiskt låg på den snitthastighet jag gjorde. Tänkte att det var fel. Men det var rätt. Då blev jag piggare av tanken att jag blivit bättre tränad och så tänkte jag på att träning är en sån där grej som alltid ska vara tung. Om det är lätt så ger det ju ingenting. Hård träning ger lätta matcher. Lätt träning ger hårda matcher. Så är det.

5,34 km på 29:13. Jag betraktar det som väl godkänt med tanke på hur det kändes i kroppen.

Väl hemma körde jag lite fys med kroppen, pÃ¥ min yoga-matta (och med Aston krypandes och stÃ¥endes precis överallt där han kunde tänkas vara i vägen). 3×15 fällkniv med böjda ben, 3×20 rygglyft och 4×12 armhävningar blev det, men sen fick det räcka.

Eller, ja. NÃ¥gra ”bänkpress” med Aston som vikt fick det bli ocksÃ¥.

Annars försöker jag faktiskt förena nytta med nöje ibland. Göra knäböj med bebis i famnen är ett bra tips till er alla mammor som går hemma och känner er låsta när det kommer till träning. Bebisarna tycker att det kittlar i magen när man går ner till böjda ben och det brukar oftast locka fram en del skratt.

Men nu så! Nu ska vi käka mat här i huset. Vi hörs när vi hörs!

några tusen bilder bara

 

Ibland slår det lite slint i huvudet på idioten som driver den här bloggen.

Ute öste regnet ner, men jag var ”sugen” på att springa, så ja. Jag sprang.

Först lämnade jag Aston hos hans farmor och farfar och sen blev det intervaller. I regnet som bara ökade och ökade i styrka. Sjukt hur fort det börjar forsa vatten på vägarna när det regnar mycket.

20120701-132220.jpg

Men vad coolt det är att springa när man bara släpper allt och skiter i att man blir blöt. Jag kände mej så jäkla fri, även om det var jobbigt. Det var en mäktig känsla.

 

7×660 meter blev det. Tänkte bara köra sex varv när det regnade som mest, men lyckades motivera mej till att köra ett varv till.

20120701-132510.jpg

Efteråt var jag trött, stolt och, framför allt – BLÖT.

20120701-132627.jpg

Det blev en riktigt, riktigt varm dusch innan jag klädde på mej kläder och ett nytt face och gick till svärföräldrarna.

20120701-132724.jpg

Då hade det blivit värsta finvädret ute. Fuskigt. Nedan ser ni min viloplats från intervallerna. Ser lite annorlunda ut jämfört med bilden lite längre upp, ja?

 

Väl hos svärföräldrarna sa de att de skulle ut och promenera och de tog med sej Aston så han får sova lite i vagnen. Och jag? Jag ligger i fåtöljen och kollar på Playboy Mansion blablabla och har lite ont i kroppen. Vettigt? Ja, jag tycker det.

Hej med er!

bättre än ingenting

20120628-131717.jpg

När man är två föräldrar som idrottar så händer det ju att man får planera ordentligt för att allt ska gå ihop. Och ibland får man verkligen kompromissa.

I kväll har Vikto träning, så för att vi ska hinna träffas något alls samtidigt som jag inte försummar min träning, så skulle jag i dag bli tvungen att ha Aston ”med mej” på min träning. Så då kunde jag ju lika gärna göra det på en gång, på dagen, i solen.

Och Aston var ju, så klart, rå-duktig där han satt i sin vagn och tittade på. Underbara unge.

20120628-132130.jpg

Min vara-på-iallafall-nästan-samma-ställe-hela-tiden-träning gick till så här;

1000 hopp med hopprep. Tog ca 14 minuter att genomföra (med krånglande hopprep från hoppreps-helvetet).
15×60 meter på 95%. Tog drygt 18 minuter.
2×8 utfallssteg/ben. Det SÖG verkligen efter intervallerna. Aj.
2×20 dips på en lastpall.
3×10 armhävningar.

Sen blev Aston lite rastlös, så då fick jag vara klar.

Känns ändå rätt bra att jag kunde få till detta så här mitt på dagen. Heja mej!

även det som är riktigt jobbigt har ett slut

Läs rubriken och kom ihåg det – vad det än må gälla, när det är riktigt jobbigt så ska man minnas att det kommer få ett slut, någon gång. Hjärtesorg, förlossningar, träningspass.

Så fick jag tänka i dag, på intervallerna.

Uppvärmning två km och inte ens där kunde jag hålla igen, det var ”tävling” i mitt inre redan från start. Sen var det bara intervallerna kvar. Inga hopp, ingen backe. Bara 8×500 meter.

Alltså. Man kan ju klara av det utan att halvt dö. Det går ju. Men när man är för tävlingsinriktad för sitt eget bästa blir det lite jobbigare. Mina ben planerar just i detta nu en lämplig hämndattack emot mej. De tror att jag inte hör, men jag märker allt hur de tisslar och tasslar där nere.

Men. Det tog ju slut, det också. Som alltid. Och nu är jag sjukt nöjd med att jag pressade mej så hårt jag bara kunde. Det är ju då det ger något.

 

Nöjda tjejer efteråt!

 

Lizen var grym som vanligt och Matilda var duktig som tidtagare!

20120604-231313.jpg

Duktiga tjejer!

Nu är det snark som gäller här. Hej!

quitting is not an option

Den här bilden tog jag förra veckan. Nu börjar magmusklerna  i alla fall skymtas igen. Yay!

God tisdag på er!

Som ni märkte så tog jag ledigt från bloggen i går. Först hade jag det gött och lugnt med de finaste jag vet, i den finaste staden jag vet, för att sedan ha det allt annat än skönt med ett hårt träningspass med mina lagkamrater i Hallby Dam.

Vi tränade uppe vid Hallbystugan och dess härliga omgivning i ett underbart vackert väder och efter en bilfärd från Götet som innehöll en olycka (inte vi) med tillhörande köer, ett stycke vägarbete med omdirigerad väg och en avstängd avfart hoppade jag ur bilen i farten hela två minuter för sent. Möjligt att jag får böter för det, vi får se.

Träningspasset såg ut så här;

Uppvärmning – 1000 meter i lagom takt.
Hopp i uppförsbacke, ca 20 m + 20 m sprint – 2 x mångsteg, 2 x skridskohopp, 2 x grodhopp.
Maxfart uppför brant och lång backe x 2 (DÖDEN).
Till sist – Intervaller. Vi skulle köra 8 x 500 meter, men det blev ”bara” 6 varv. Man kan säga att det räckte.

Själv var jag, som sej bör egentligen, alldeles slut efter backen och första varvet på intervallerna höll på att ta knäcken på mej fullständigt. Det svartnade för ögonen, jag kände inte mina ben, jag höll på och svimma och kräkas på samma gång. VIDRIGT. Andra varvet var nästan lika jobbigt och jag höll, på riktigt, på att börja grina. Men jag bet ihop och genomförde de sex varven och förbättrade varvtiden med mer än en halv minut från första till sista varvet. Quitting is not an option.

Som belöning för detta slit och en övervägande bra kost, med lågt kaloriintag, har jag i dag, för första gången sedan Aston föddes (och ett bra tag innan dess), gått under 80 kg. 79,9 stod vågen på och jag tog ett litet glädjeskutt. Nu har jag gått ner 28,1 kg och har 1,4 kg kvar till den vikt jag hade innan graviditeten. Jag är bra.

I kväll är det dags för träning igen, inomhus denna gång. Jag ska ha med mej Aston, för både jag och Vikto har träning och han har tagit Aston många gånger de senaste två veckorna.

Men först – en jääääkla massa jobb! Hej!