vårt liv nu

Jag ska erkänna. Jag trodde inte att det skulle vara så här tufft. Att gå från ett till två barn. Det kan väl inte vara en sån skillnad? Det var det.

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig. Varje val jag gör känns fel och väljer jag tvärtom så, tadaaaa, känns det tamejfan fel det också.

Det är klart. Omställningen rent livsstilsmässigt var ju större från noll till ett barn. Men orkmässigt är detta värre. Psykiskt är detta värre. Eller värre. Jobbigare. Och då är ändå Dahlia en ”lätt” bebis, som sover sex timmar i sträck på natten. Inte lika lätt som Aston, hon skriker mer, men ändå lätt. Jag vet inte hur jag hade orkat om Aston inte haft rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka eller om Vikto inte varit föräldraledig så mycket som han är. Visst, jag hade orkat, men jag vet faktiskt inte hur.

Jag klagar inte. Jag säger. Konstaterar. Så här är det nu. Det känns viktigt för mig att visa att allt inte är så jävla perfekt jämt. Det är inte bullbak och hjälpsamma syskon och glada miner dag in och ut. Det är faktiskt ganska många egenhändigt konstruerade frustrationsvrål också. Från både vuxna och barn.

Det är väl så livet är och så det ska vara?

 

Men jag är i alla fall snygg i håret.