inte riktigt än

IMG_6688
Sista morgonen.

Aston och Vikto har just åkt iväg till förskola och jobb och kvar hemma sitter (halvligger) jag och äter två ostmackor och dricker rödbetsjuice. I dag har jag gått två veckor över tiden med Minion.

Igångsättning sker dock inte i dag, utan först i morgon. Jag trodde det skulle bli i dag, men jag hade fel. I morgon kl 08 ska vi befinna oss på förlossningen i Värnamo för att äntligen få träffa Minion in person. Om inget sker i dag, förstås, vilket jag inte tror. Men däremot hoppas. Det känns nämligen inte kul alls med tanken på igångsättning. Det känns inte ”på riktigt”. Jag vill ha värkar hemma och lite stress och nervositet och yiihaaaa, nu kör vi! Istället blir det lite fejk och framkallade värkar och ”kontrollerade former” osv. Men resultatet i slutändan blir ju detsamma, så egentligen ska jag inte klaga.

Så i kväll ska vi till sväronen och äta och umgås, sen ska Aston sova kvar där så att det inte blir för stressigt i morgon bitti, plus att han får bo in sig hos farmor och farfar i lugn och ro. Han kommer ha det kanon där när vi är borta.

Nu vet ni i alla fall att det inte blir igångsättning förrän i morgon, så ni kan vänta lite med lyckönskningarna (har redan fått några stycken, nämligen, och klockan är inte ens 07, så det är nog bra att jag är tydlig). Och tro mig – när allt är klart och vi känner oss redo, så kommer ni få veta. Jag lovar.

Hej!

sekunder känns som minuter

2015/01/img_6044.jpg

Ooooooj, vad seg jag är. Trött. Har ont i kroppen. Trött. Trött fysiskt. Trött psykiskt. Låg i sängen fram till 13 och har sedan legat i soffan och tittat på Suits fram till nu. Bra serie! Den får hjälpa mig att fördriva tiden fram till förlossning, som gärna får komma NUUUUUU.

Så satans trött på detta tillstånd. Så satans trött.

återhämtning

2015/01/img_5798.jpg

I dag sov Aston ända till tjugo över nio (eftersom han vägrade kasta in handduken förrän kl 23:23 i går kväll…) och efter välling och lite barnprogram lämnade jag honom på förskolan efter tre dagars vab.

Alltså det finns inget som får mig att känna mig som en sämre förälder än just vab. Herregud. Film och iPad och görvadfanduvill,jagorkarinte i dagarna tre. Inte blir det lättare när man är höggravid och otymplig som en jävla lastbil heller.

Nu hoppas jag att han får några roliga timmar på förskolan i dag, så att han är trött och glad när jag hämtar honom sen. Han var inte direkt överförtjust när jag lämnade honom, han ville hellre stanna hemma. Sånt gör alltid lite ont i mammahjärtat. Men jag är trots allt sjukskriven och har ont överallt, är skittrött och har en förlossning framför mig, så jag behöver lite återhämtning här nu…

2015/01/img_5803.jpg

Lite av den varan fick jag på vår fina lilla gårdsbutik här i Skillingaryd – Tina & Översten. Underbart ställe med butik och café i ett. Jag åkte dit och kikade lite, pratade med den trevliga ägaren och så fikade jag med varm choklad och morotskaka. I total tystnad.

Fantastiskt.

Nu har jag klarat av lite jobb här hemma, så nu vilar jag lite. Bra Maria.

kärlek på insida och utsida

Min vän Frida fotade mig för 1,5 vecka sedan. Jag tog aldrig några gravidbilder med Aston i magen och ville så gärna göra det nu, fastän det kändes lite orättvist mot Aston. Men han fick ju i alla fall vara med på fotograferingen nu, så han känner sig förhoppningsvis inte försummad ändå…

Här får ni se några av bilderna.

_MG_9611

Den här bilden på mig är en av mina absoluta favoriter. Jag tycker väldigt mycket om den.

_MG_9666

Han jag redan har, den jag är och hen jag ska få. ❤

_MG_9709

Denna ska du få…

_MG_9793

Kallt mot huden, varmt i hjärtat.

_MG_9805

Dig, älskar jag.

Jag är så imponerad av vad Frida lyckades få fram genom denna fotografering. Jag går runt och känner mig som ett komplett vrak, varje dag nu. Och så lyckas hon få mig att se ut så här. Så att jag kan le och känna att jag är vacker.

Tack, Frida.

Om någon är intresserad av en fotograf till ett bröllop eller en fotografering som min eller något helt annat – skicka ett mail till mig på somenoppenblogg@hotmail.com, så förmedlar jag kontakt.

med en månad kvar

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4692.jpg

I dag har jag och Aston varit hos goda vännerna Ireklints. Aston och August har lekt (och bråkat) och Frida har fotat mig och magen (och lite Aston).

Vi tog ett gäng bilder inne innan vi gick ut och fotade i snön – i samma outfit som ovan! Även några bilder utan koftan, dvs i bh, trosor och raggsockar, haha! Kallt var det, men vackert blev det.

Jag har fått se lite smakprover och blev alldeles tagen när jag såg dem. Frida är så duktig på att fota. Trodde aldrig att jag, som känner mig så oerhört sliten och ful nu, kunde se så fin ut.

Bilderna här i inlägget har jag dock tagit själv, med telefonen. De riktiga bilderna får vi vänta på.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4670.jpg

vad vi har gjort i dag?

Aa, typ detta.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4512.jpg

Julklappar, julklappar och åter julklappar. Vi får knappt ens plats med allt? Haha!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4511.jpg
Jag och Aston byggde ihop hans Flygplan-duplo!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4516.jpg
Det har ju blivit en del lek med (och i) Ferrari-bilen också, förstås.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4521-0.jpg
Och det har varit 100% mys i vår nya Zit Zack från Mio. Tack, sväronen, för den! Redan en succé.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4535.jpg
Nu vill jag att den livliga krabaten där inne ska komma ut. Typ nu, fast ändå inte precis exakt nu, utan kanske efter tolvslaget på nyår, men ok, SNART. Ok?

trött

Såååååå jääääävla trött på att vara gravid nu. Så trött på foglossning, magont, illamående, huvudvärk, trötthet och all annan skit denna graviditet innebär. Vet att jag ska vara tacksam, men jag vill bara gråta typ hela tiden.

Vill ta en whiskey och en stor stark och trycka i mig brie och salami like there’s no tomorrow, men nä.

Fan.

nu kan det väl ändå få räcka?

IMG_2350.JPG

I går var det dop för min fina brorsdotter, Hilda. Jag sjöng Mikael Wiehes ‘Den jag kunde va’ till henne och det var ett avslappnat och barnvänligt dop.

Efteråt en mysig mottagning med mycket släkt och vänner. God mat och maaaaassa tårta.

Men jag mådde inte bra. Var slö och mådde lite illa till och från. Tänkte att det berodde på att Minion i magen låg lite dumt och tryckte på fel ställen. Så vi åkte hem till Gbg-lägenheten och jag fick vila ett par timmar, men det blev bara värre…

Vi skulle egentligen ha gått ut och ätit en tidig fars dag-middag med min pappa, men han fick komma till oss istället. Under hela tiden fick jag ligga i sängen, nästan orörlig, för att jag mådde så illa. Det slog mig att jag knappt känt av några rörelser från Minion under dagen.

Jag spydde. En gång och två gånger. ”Jag vill bara försvinna” uttryckte jag om och om igen. Fick feber. Ont i ryggen, lederna. Huvudvärk.

Vi ringde 1177 och förlossningen på Sahlgrenska, rädd för typ havandeskapsförgiftning. ”Hoppades” på vanlig magsjuka, men vågade inte vifta bort värre tankar…

Sammandragningar hade jag. Tighta, hårda. Fyra stycken på 35 minuter. Ont upp mot revbenen.

Har knappt sovit i natt, men under förmiddagen fick jag i mig lite nyponsoppa och blåbärssoppa, vilket gjorde susen. Jag kunde sova lite. Lyckligtvis mådde jag ännu lite bättre när jag vaknade, avseende illamåendet – febern ökade, så jag kände att jag skulle klara att åka bil. Körde själv den första biten, till Borås, för att kunna sträcka ut kroppen lite, men sen orkade jag inte mer.

Ringde förlossningen på Ryhov i Jönköping och blev tillsagd att åka dit, till isoleringsdelen av förlossningen (pga att jag hade spytt), och där fick jag stanna i drygt tre timmar för olika undersökningar – CTG, olika ultraljud och blodprover. Inte allt såg helt bra ut, så jag ska göra nya blodprover i morgon och tillväxtultraljud om två veckor.

Nu mår jag i alla fall något bättre. Febern har gått ner, jag har ätit hela fyra stycken rostmackor och ligger nu nerbäddad i gästrummet och tar det lugnt. Fars dag- och födelsedagsmiddagen med Viktos fina pappa (+ resten av familjen) fick vi tyvärr hoppa, vilket känns skit, men jag vet att de förstår.

Har jag sagt att denna graviditeten är pissjobbig? Det är den. Låt mig bara få vara nu?

eyes on the price

IMG_9745

Längtar efter Minion i magen…

Nu är det inte så lätt att vara jag, faktiskt.

Sista veckan har jag haft det tungt. 1,5 vecka hemma med Aston slet visst hårt på mig, både psykiskt och fysiskt. Det är lite svårt ibland, att hålla isär vad som är psykiskt och vad som är fysiskt. Det ena påverkar gärna det andra och vice versa. Till slut vet man knappt hur det började.

Jag har haft ett ordentligt tryck över bröstet stundtals. Behövt stänga in mig på toaletten eller i sovrummet för att bara få koncentrera mig på att andas. Komma bort från ljud och rörelse. I går eskalerade det och jag fick ont i magen så att jag knappt kunde sitta, mjölksyra i benen så att jag tappade balansen och inte orkade stå och så väldigt svårt att få i mig syre när jag låg. Kul läge, liksom. Så jag låg och djupandades i säkert en timme, vilket i sin tur resulterade i huvudvärk. Oro. Samtal till 1177 och förlossningen i Värnamo. Gråt. Trötthet. Mer oro.

Jag vet ju inte om detta beror på att bebisen ligger högt och knasigt och trycker på tex lungorna eller och det är helt normalt eller om det är 100% ångestrelaterat. Jag har haft problem med ångest förr. När jag bodde i Västerås fick jag vid två tillfällen söka akut vård, ena gången hämtad av ambulans, pga smärtor i bröstet och andningsproblem. Man misstänkte först en propp, men kom fram till att det var ångestframkallat. Jag kan förstå att jag hade ångest då, men inte nu? Jag har letat djupt inom mig för att hitta vad det kan bero på i så fall, men jag finner ingenting. Visst, vi har haft kalas för Aston och mycket folk omkring oss, men jag har ingen gång känt att det är jobbigt eller att jag vill något annorlunda. Jag har inte lagat massa mat eller ens gjort Astons tårta, utan lejt bort ca allt för att inte ta på mig för mycket. Så har jag ångest så är det högst undermedveten.

Jag har även lugnat ner mitt tempo. Har väl 2-3 PT-kunder i veckan nu och några online-kunder. Jobbar 5-10 timmar i veckan med by airaM. Inte mer än så. Tränat har jag inte gjort sedan Aston blev sjuk. Jag har tagit det lugnt med promenaderna, för de få gånger jag har gått har jag fått jätteont i fogarna efteråt. Men även när jag inte gör något får jag ont. I helgen fick jag ont av att bara sitta och stå. Inget mer ansträngande än så. Ska jag behöva ligga ner resten av graviditeten? Det är tre månader kvar, det går ju inte…

Nej, det är riktigt pisstungt nu och det tänker jag vara fullständigt ärlig med. En vän blev glad (med lite reservation för dåligt samvete) när jag uttryckte att jag inte tycker om att vara gravid, för så känner hon med och så får man ju bara inte tycka. Enligt samhället. Men enligt mig får man det. Jag tycker att sparkarna är mysiga, men det är väl ungefär det enda. Resten är ett nödvändigt jävla ont för att i slutändan få det bästa priset man kan få – ett barn. Och jag har inte en enda gång sagt att det inte är värt det. Det vet jag att det är. Men för mig är det piss att vara gravid och så enkelt är det. Om det kan göra någon annan glad på det sätt att hon känner sig mindre ensam i sina förbjudna känslor, så gläder det mig. För det är så klart inte kul att känna så. Men allt är lättare när man är fler, det är sen gammalt.

Längtar till 2015…

inte så funktionell

IMG_1459.JPG

Här ser ni mig och min kollega på Olympia Court, Carina. Hon jobbar i receptionen och är även massör på OC. Grymt go tjej som alltid är glad, även när hon själv tror att hon är sur, haha.

I dag hade jag ett PT-pass med ett gift par som är helt underbara att träna. Det var fjärde passet med dem nu och de är alltid så jäkla glada och motiverade, fastän de är så trötta att de knappt orkar stå upp emellanåt. Jag kör mycket tabata och s.k. funktionell träning med dem, vilket de verkligen gillar. Jag med. Tyvärr är det inte så mycket som är funktionellt med mig numera dock, haha!

IMG_1462.JPG
Nivån på mig nu.

Jag har inte vägt mig på ett tag då batteriet i vågen varit slut, men nu har Vikto bytt så i dag fick jag sanningen kastad i ansiktet. 91,2 kg och 90-strecket är passerat. Jag är nu i vecka 25 och har gått upp ca 13-14 kg under denna tid. Jag har dock en bit kvar upp till 108 kg som jag landade på förra graviditeten…

you put a smile on my face everyday

IMG_1425.JPG

Kolla in min underbara unge. Som skriker ”MAMMA!!!” och börjar springa mot grinden när jag kommer till dagis för att hämta honom. Som är så härligt färgglad jämt att jag blir lycklig bara av hans uppenbarelse. Som säger ”Det va faktiskt jättevarmt” och tar av sig mössan fastän det faktiskt är ganska kallt ute. Som börjat sätta ”jätte” framför varje adjektiv på sistone.

Han är fan fantastisk.

Själv har jag varit på MVC i dag, på morgonen. Allt såg finfint ut! Hb-värdet var högt (det är bättre när jag har gravid och inte har mens), glukosvärdet likaså. Förra graviditeten gjorde jag ju misstaget att dricka juice precis innan ett MVC-besök och fick till följd av det ett skyhögt glukosvärde och en glukosbelastning till följd av det. Så det misstaget gjorde jag inte om. Även SF-måttet såg perfekt ut och hjärtslagen låg på 140. Fint att höra.

Skönt med något som faktiskt gått bra under denna graviditet, för det har ju varit rätt mycket skit denna gång. Dock fick jag en tid till läkare på måndag nästa vecka. Foglossning och sammandragningar ger inte med sig, så barnmorskan tyckte att det var bra med en läkarkoll.

The fight goes on…

hur det är just nu

Jag närmar mig något jag inte vill.

Den här graviditeten har varit olik min första på ungefär alla sätt som är möjliga. Första – inga problem what so ever, förutom oro. Halsbränna och foglossning sista månaden, men det kunde jag lätt stå ut med. Denna – illamående, foglossning från vecka 10, sammandragningar från vecka 14-15, illdåligt humör och lite därtill.

Det jag gjort bättre under denna graviditeten är att jag motionerat mer, vilket ju är bra både för mig och bebis i magen. Jag har inte toktränat, som vissa tror. Jag är utbildad inom träning och vet mycket väl vad som passar sig och inte när man är gravid och jag har hållit mig stenhårt till det. Gym 1-2 gånger i veckan och promenader på 1-2 km 2-3 gånger i veckan. Det är allt.

Så träningen är inte orsaken till mina problem. Problemen hade kommit ändå.

I går låg jag i en hög på golvet här hemma och grät. Jag insåg att det här inte kommer hålla ända in i mål. Jag har tänkt att viljan övervinner allt och att jag ska jobba så länge det bara går innan förlossning, men jag verkar snart vara där. Redan. Med 3,5 månad kvar. Vad fan…

I går var jag hemma på tredje vab-dagen med Aston och vi tog det lugnt hela dagen. Jag tvättade och dammsög lite. I övrigt rörde jag mig inte mycket. Ändå hade jag så ont i fogarna framåt eftermiddagen att jag knappt kunde sitta ner i bilen på väg in till Olympia Court för ett PT-pass. Och sen blev det ju inte direkt bättre efteråt. Jag provade lite vattenmassage som vi har på OC och det var grymt skönt, men efteråt hade jag såna sammandragningar att jag inte ens kunde stå upp. Så no more vattenmassage for me…

Om jag inte ens kan sitta, ligga, vad fan kan jag göra då?

Nej, i morgon är det jag som köper ett foglossningsbälte och på MVC-besöket på tisdag nästa vecka får jag se vad barnmorskan säger. Hade det bara handlat om mig hade jag kört på (ja, för sig själv kan man ju skita i…), men det finns en ofödd bebis med i bilden också. Är det någon gång jag ska lyssna på min kropp är det väl nu.

I dag tar jag det extremt lugnt här hemma. Orkar knappt röra mig och det är väl bra det, för jag vill inte röra mig. Det gör för ont.

Ömkliga, jävla jag.

To be continued…

när man är som jag

Jag var tvungen att luta mej så här för att inte få dubbelhaka.

Först kan man (försöka) sova till klockan nästan slår ett. Sen kan man bli full i fan och dammtorka hela lägenhet, tvätta fyra tvättar tvätt och fixa och trixa i flera timmar. Kontrastheten…

Har även spenderat 1,5 timme på att titta på damhandboll på tv. Älskar när den möjligheten ges, för det är bannemej inte ofta det händer. Men det irriterar mej (å det grövsta) när kommentatorer och experter är så satans okunniga och säger fel i tid och otid. Det ger ett oseriöst intryck och blir liksom att ”ja, vi kan väl sända damhandboll, men räkna inte med att vi kan nåt” och att vi som verkligen bryr oss om damhandbollen ska vara tacksamma för att det i alla fall visas på tv typ tre gånger om året. Men jag är inte tacksam. Det är för dåligt. Skärpning, SVT!

Nu har vi tryckt i oss (alldeles för mycket) käk som min älskade kärlek lagat till. Fläskfilé, champinjoner och bacon i parmesan- & vitlöks-creme fraiche med pasta till. Han är min egna mästerkock och det är tur att jag har honom, med tanke på min egna bristfälliga matlagningskunskap. Kan, trots mättheten, hända att det slinker ner lite fredagsmix senare i kväll. Det gäller att passa på så länge jag inte kan göra något åt tjockheten (har gått upp 25 kg under graviditeten), för sen är det Biggest Loser med mej själv som gäller. Då jävlar. Men tills dess njuter jag av livets onyttigheter.

Vad har ni gjort i helgen?

längtan efter mer

God middag på er, gamla och nya läsare!

I min del av världen är det lite si och så i dag. Hade jag varit ensam hemma i dag hade jag legat kvar i sängen hela dagen. Har sovit dåligt och har ont överallt, dessutom mår jag illa. Men Johanna är ju fortfarande här, så jag är i alla fall uppkliven, om än inte så munter.

Jag vill bara att lille Nacho-Glenn ska komma ut nu. Jag vill ha honom bredvid mej här, på soffan, och bara sitta och titta på honom, pussa honom på pannan, klappa honom över tinningen, peta på magen. Se honom. Lukta på honom. Han är rolig nu också, när han formar min mage till typ lutande tornet i Pisa, men jag vill ha mer, om ni förstår? Det är ju inte på riktigt förrän jag har honom här – hel och frisk.

2,5 vecka kvar. Eller 4,5. Vem fasen vet.

Johanna åker hem vid fyra i dag, sen ska jag och Vikto på inflyttningsfest i kväll. Jag ska försöka ha riktigt skoj. I give you my word.

Satt förresten och tittade på bilder från Thailand-resan i maj häromdagen. Jag tyckte ju att jag var så tjock då. Större än någonsin. I dag skrattar jag lite åt det. Precis som jag skrattar åt att jag, på riktigt, tyckte att jag var tjock förra våren/sommaren. Märkligt hur dåligt man ser ibland.

Här är jag förresten med den thailändska bebisen som ”bestämde” att det var en pojke i min mage. Han trampade två steg på magen när jag höll honom över den och de thailändska kvinnorna skrek ”Ooooh, booooy! Two times! Boooy! One time – girl! Two times – boy! Booooy!!!”. Och ja. De hade ju rätt.

(De här bilderna la jag mest upp för att jag ville ha bilder i inlägget. Man måste ha bilder när man bloggar. Annars – dålig bloggare.)