tresiffrigt, sex månader och lekkompis

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4108.jpg
Med ganska precis en månad kvar spräckte jag 100 kg-gränsen. Skoj.

I dag är en riktigt jobbig dag. Ont i fogar redan när jag vaknade. OBESKRIVLIGT trött, men får inte vila för Aston. På riktigt, alltså. Jag får inte. Så himla snällt, verkligen. Sanslöst labil är jag, vill bara gråta hela tiden, men gör det inte för jag orkar faktiskt inte. Ingenting är bekvämt, trosorna skaver, byxorna skaver, till och med strumporna skaver. Vill helst gå naken, men vi har lite för mycket fönster på vårt hus, så det känns lite osjyst mot grannarna.

Nej, i dag är ingen bra dag. I morgon blir nog bättre.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4153.png

Det finns dock en stor ljuspunkt med denna dag (eller två, faktiskt). I dag är det precis ett halvår sedan Vikto gick ner på knä och friade till mig på en terrass vid havet, på Mallis. Jag sa, som bekant, ja och sedan dess har ringen suttit på mitt finger och påminner mig varje dag om hur lyckligt lottad jag är.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4140.jpg

Den andra ljuspunkten är att Aston fått leka av sig rejält med Karolins Fabian i dag. De hade otroligt roligt tillsammans och det var så mysigt att se.

Hoppas på fler gånger!