cross your fingers, hold your thumbs

Snart är vi föräldrar…

Hej allihopa!

Ber om ursäkt för dålig uppdatering i dag, men jag har knappt sovit en blund i natt och har varit uppe sen fem. Sov 1,5 timme mellan åtta och halv nio, men har annars mest legat och känt efter och haft mej. Kanske är det något på g, kanske inte.

I vilket fall som helst så ska jag till MVC nu kl 15:15 och då lär jag få veta mer. Är det ingenting på g, så lär jag få tid för igångsättning nästa vecka. Men jag hoppas verkligen att det kommer igång av sej självt, det är ju det bästa.

Vi hörs senare! Hoppas ni mår bra. Och tack för allt stöd och pepp. Ni är grymma.

for every second you are closer to us

I min del av världen händer inte mycket i dag. Det har blivit lite jobb gjort, sen funderade jag på att baka en till omgång muffins, men någon måtta får det väl ändå vara… Det blev en 20-minuterspromenad i lagom takt och kanske, kanske, kanske kan det ha haft lite effekt. Hade en rejäl värk för ca en kvart sen, så pass stark att jag inte kunde stå upp rakt. Hoppas, hoppas. Ni hoppas med mej, väl? Klart ni gör, det vet jag ju redan.

Vikto har fått hem ännu fler Nintendo-spel i dag, som han budat hem från Tradera. Bra det, för jag varvade Piff & Puff på två timmar i går. Vi körde två-player först, men Vikto dog, så jag fick köra vidare själv (hade det varit jag som dött hade jag tvingat honom att dö också, så vi kunde börja om). När jag var klar kunde jag knappt böja mina fingrar. Det var lite lustigt.

Förhoppningsvis har han fått hem Duck Tales i dag. Har han det ska jag spela mej till megavärkar, sen är han här, lille Nacho… Sen är han här.

just hang in there

1:a november. Slut på oktober och ingen bebis har anlänt. November-bebis it is, alltså.

Jag har de sista månaderna sagt att jag tror att han kommer 1:a november och det trodde jag fram till läggdags i går. Nu tror jag det inte längre. För värkarna från förra natten och dagen i går är som bortblåsta, jag har inte ens molvärk i ryggen längre.

Så nu har det alltså börjat hända. Allt går tillbaka. Nacho blir mindre och mindre, min mage likaså, och vips så har det gått nio månader till och jag är inte gravid längre. Det blir ingen bebis. Lite så.

Ibland känner jag för att åka in till förlossningen och ba ”Hej, min mamma ligger på sin dödsbädd och kommer inte överleva veckan, så kan ni sätta igång mej så att hon hinner träffa sitt barnbarn innan hon går vidare, tack?”. Men det känns lite väl drastiskt kanske? Mm, förmodligen.

Så nä. Jag åker inte in. Jag sitter här och äter min vanligt sena frukost, i dag i form av två frökusar, ett glas juice och en tallrik päronkräm med mjölk. Sen kanske det blir en muffins. Eller två. Det vet man aldrig. Känns som att jag behöver tröst.

Men nu får jag skärpa mej. Jag har gått över en vecka, inte fått en dödsdom. Skärpning.