jag vill också malla mej, men jag har ingenting att malla mej för

I gÃ¥r lagade jag mat. ”Lagade”. Skar upp potatis- och morotsklyftor och slängde in kycklingspett i ugnen. That’s how flitig I am. Och nej, vi Ã¥t ju inte allt det där. Det finns nÃ¥got som kallas lunchlÃ¥da.

Tjofadderittan!

Känner mej som helt värdekass och grym pÃ¥ samma gÃ¥ng. Jag vet att jag är en bra mamma. Jag klarar, än sÃ¥ länge, av att vara den förälder jag vill vara, är ganska avslappnad och gör mej inte oumbärlig osv. Men jag är inte en bra ”hemmafru”.

Många pratar och skriver om hur det rådande kroppsidealet får oss kvinnor att må dåligt. Det är förvisso sant, i vissa fall. Personligen mår jag inte det minsta dåligt när jag ser Kenzas gudomliga kropp i bikini, jag beundrar den. Det som får mej att känna mej kass och otillräcklig är bloggar som Underbara Claras. Där man gör allt från grunden. Där man bakar, piffar, dekorerar, tar finbilder, odlar och har sej hela dagarna. När fan hinner de med allt? Jag hinner knappt skita! Jo. Det gör jag visst. Men jag prioriterar det väl inte då, inte förrän jag verkligen, verkligen måste.

SÃ¥ tänker jag att ”Jaaa, men i och för sej sÃ¥ bloggar jag ju. Om jag skiter i det sÃ¥ kanske jag hinner.” men hallÃ¥? De bloggar ju ocksÃ¥! De hinner ändÃ¥!

Så då är alternativen följande;

1. De har världens bästa barn, som är självgående. Alltså de skriker i princip inte alls och om de väl gör det, så tar de tag i saken och byter blöja och matar sej själva.

2. De har en extramänniska (en klon?) hemma som antingen tar hand om ungarna deras eller står för allt det andra (Jaha, ända hit kom jag i ett svep, innan Aston vaknade, det var ju talande för detta inlägget).

3. De knarkar jävligt mycket uppåttjack. (Detta håller jag som ganska otroligt i jämförelse med de andra punkterna.)

Jag försöker, tro inte annat! Jag är ju en person som anser att if there’s a will there’s a way och allt det där. Men jag har varit uppe sen kvart över sex ännu en gÃ¥ng och nu är klockan snart halv tre och det enda jag hunnit med är att äta frukost (med knäckebröd jag inte bakat själv), plocka ur diskmaskinen (ja, tack gode Gud för diskmaskin!), slänga in en tvätt (nej, jag tvättar ju inte för hand, jag) och göra lite örhängen till by airaM. Det är alles. Ja, förutom att ta hand om han den lille som aldrig vill säga vad det egentligen är han vill.

Men nej. Jag är inte bitter. Det är jag inte. Jag vill bara få ur mej det här, att jag känner mej kass som mammaledig och går hemma, men inte hinner med all jävla duktighetsfluffskit och det ska jag inte behöva göra. För jag kan nämligen tänka mej att de allra flesta är mer som mej och mindre som Underbara Clara. Och det är väl inte hennes fel att hon är så satans duktig, men jag tänkte bara ge lite balans i vår kära lilla bloggvärld där man blir utskälld för att man är lite ytlig och inte förkastar botox, men hyllad för att man är lika flitig som en hemmafru på 50-talet.

Jaha. Nehe. Nu ska jag väl äta en banan eller nåt. Och den har jag inte plockat själv.

i-landsproblem när de är som bäst

Jag har gjort egna muffins för första gången i mitt liv. Jag var så stolt och de blev så fina. Men jag hann inte ens smaka på de stora och fluffiga med den fina färgen. För när jag tog ut dem ställde jag dem för att svalna, på spisen där Vikto lagat mat en stund innan. Bara det att när vi gick tillbaka ut i köket för att kolla till den andra omgången muffins, så hade muffinsformen (som är i silicon) på spisen börjat smälta och nästan brinna, för Vikto hade visst inte stängt av plattan.

Jag var på vippen att börja storgrina, men bet ihop och blev mest ledsen och arg inombords. Men Vikto är nog mer ledsen än jag, han känner sej som elakast i världen för att han förstörde min första omgång muffins, någonsin.

Jag känner mej låg, men inte helt nedslagen. Man vet dock att man har känslorna (och hormonerna) utanpå när ett gäng förstörda muffins får en att nästan stortjuta. Det vet man.

Fan. Jag hann inte ens ta kort på de färdiga muffinsen. Men så här fina var de innan de åkte in i ugnen och ut på spisen;