you can not stop breathing, just inhale and exhale

Lifesaver…

Hej allihopa!

Jag lurade er visst lite i går, jag hann ju inte blogga på kvällen. Men nu så…

Det har varit några dagar av eftertanke nu på slutet. Min vän dog alltså i en trafikolycka i onsdags förra veckan och det har varit många ”varför?” som rullat genom huvudet om och om igen. Jag tror att jag drömmer om henne varje natt, för på morgnarna känns hon märkligt närvarande, som att jag nyss träffat henne. Det är ofattbart, det som hänt, och jag antar att jag har svårt att acceptera det som hänt, men jag kan inte sluta leva. Jag måste gå vidare. Aston hjälper mej med det. Vikto också.

I kväll tar jag ett steg på vägen genom att medverka på kvällens handbollsträning. Nu blir det väl inte så mycket handboll, utan mest fys, men det passar ju perfekt. Så klockan 17:00 är det dags för comeback. Jag är sjukt taggad, men förstår också mina begränsningar. Jag ska försöka att inte passera gränserna, det är inte bra för någon. Aston åker med, så jag får väl ta pauser för att kolla till honom emellanåt. Efter träningen ska vi sen ha julmys hemma hos en av tjejerna i laget. Det är så fint att vi tar tag i och gör sånt efter att ha förlorat en av våra egna. Det finns ingen tid att slösa längre.

Till sist vill jag tacka för allt stöd jag fått från er. Ni är verkligen den härligaste läsarskara som finns. Tack. ❤