till aston

DSC_0267

Mitt barn. Vårt. Som skapats av oss, växt i mig, fostrats av oss.

Jag ser mig själv i dig, Aston, i dina läppar, i ditt hår och i din ansiktsform. Kanske mest i din personlighet, ditt otroliga humör. Jag ser din pappa också. I dina ögon, som lutar lite nedåt. Jag hör din pappa i dig. I din småländska som redan börjat höras. Jag måste prata mer göteborgska med dig.

Det är du som är total kärlek för mig. Det finns ingen på denna jord som kan göra mig så arg som du, men det finns ingen som kan göra mig så glad heller. Så lycklig. Inte i närheten. Det finns inget som kan få mig att känna så dåligt samvete, som när jag skrikit på dig för något djävulskap du gjort och jag sedan ser dig sova i dina Hello Kitty-lakan med Musis tätt intill. Blotta tanken på att du inte skulle finnas i mitt liv ger mig andnöd. Du får aldrig lämna mig, Aston. Hör du det?

Jag känner ofta att jag inte är god nog åt dig. Att jag gör fel val i vardagen. Att du får titta på iPaden för mycket, att du äter för lite grönsaker, att vi inte leker på lekplatsen tillräckligt ofta. Jag har dåligt samvete när du får vara på förskolan för mycket och när du får vara där för lite. Ja, hela dagarna är ett stort jävla nyårsfyrverkeri av dåligt samvete. För trots alla mina, enligt mig, tillkortatkommanden älskar du mig högt. Du söker min bekräftelse ständigt. Vill visa allt, säga allt, sjunga allt. Och jag tittar, jag ser, jag hör, jag lyssnar. Och ändå känns det inte tillräckligt. Ändå känns det som att du alltid, alltid förtjänar mer.

Det är väl det som är att vara förälder. Att ha dessa små liv – oavsett ålder – som man älskar så innerligt och villkorslöst att det aldrig kommer finnas något, eller någon, som är god nog. Inte ens en själv. Kanske allra minst en själv.

Men jag kommer alltid göra mitt bästa för dig, Aston. Och med det menar jag inte att jag kommer sopa bort smutsen framför dina fötter, nej, det får du göra själv. Men du ska känna dig älskad, stöttad och sedd. Varje dag, varje vecka, så länge jag lever. Säg ”mamma” och jag är där. Säg ”hjälp” och jag är där. Och när du ingenting vill säga är jag där ändå.

Alltid.

IMG_6777

du är öst, väst, norr och söder och allt däremellan

Jag är verkligen sämst på att 1. ta bilder med våra riktiga kameror sedan jag skaffade iPhone och 2. på att lägga in de få bilder jag faktiskt tar med kamerorna på datorn.

Men nu så! Nu har jag lagt in en del bilder från mitt gamla åbäke, min Nikon D40.

Och då såg jag det! Vårt barn är ju för jävla gulligt, alltså. Inte för att looks är det viktigaste när man är bebis, men ändå. Jag dör lite när jag ser honom.

Sen ibland är han lite mer lik mej när jag var bebis och då är han kanske inte precis lika söt.

Kofferten som vi hämtade från farmors hus i samband med pianoflytten är populär att resa sej med.

Eyyyy!!

No pictures!!

Denna fantastiska kärlek.

Tänk att man kan bli helt tokig när han bara gnäller/gråter/skriker och ingenting i hela världen är bra, vad man än gör. Och sen tänker man en enda tanke på hur det skulle vara utan gnället, om han inte fanns. Hjärtat går sönder lite då. Naturligtvis kunde jag leva innan han fanns, då visste jag ju inte hur fantastisk han skulle bli, men nu kan jag aldrig tänka mej ett liv utan vår älskade Aston Mania.

Nu blir det pussfest!

värdheten

Meningen med livet.

Ännu en dag har passerat och alla har blivit lite äldre, lite mer erfarna, upplevt lite till. För egen del var det väl inte den mest givande dagen i mitt liv, men vi har åtminstone hunnit med tre individuella samtal med olika spelare och det är, som jag skrivit tidigare, väldigt utvecklande att sitta på andra sidan. Jag har alltså varit in till Jönköping en sväng och det var enbart för samtalens skull. Det är så dumt på torsdagar, för träningen är från 20.45-22 och sista bussen hem går 21.55. Måste. Skaffa. Körkort.

Nu sitter jag i soffan och lyssnar till en liten trooper som ligger och gör diverse läten här bredvid. Han övar hela tiden och hittar nya ”ord” varje dag. Det är fantastiskt, alltihopa. Jag önskar att det gick att förklara hur stort det är att ha ett barn för någon som inte själv har det, utan att gå fullständigt Jehovas Vittne. Men det är liksom så stort att jag, nästan fyra månader efter hans intåg i våra liv, ännu inte riktigt fattat att jag är förälder. På riktigt. Vem godkände mej, liksom? Hur kan jag vara värdig detta underbara? Jag har ju inte ens någon högskoleutbildning.

Jag unnar alla denna fantastiskt livsomvälvande upplevelse och känsla. Även fast man inte hinner baka muffins eller göra sitt egna knäckebröd och fastän man hellre vill dunka huvudet i väggen än att gå upp klockan kvart över sex på morgonen.

Det är så värt det. Så jävla värt det.

God natt.

det är inte svårt att älska

Så här fint var det på vår baksida i dag – äntligen lite snö! Det lyser ju upp så fint och det känns, så klart, mer vintrigt med snö än med blåst och regn, även om det bara är lite snö.

Efter ett par timmars jobb begav oss jag och Aston bort till BVC för 1 månads-besöket, han blev ju en hel månad i lördags. Sjukt. Han väger nu 4785 gram och är 57 cm lång. När han var tre veckor var han 55,5 cm lång och vägde 4420 gram, så nog växer han! Vår store lille tjockis.

I går kväll när jag satt i sängen och ammade och såg han vackra små ögon kände jag för att stanna tiden för alltid. Jag kände för att han aldrig skulle växa upp, utan att han alltid skulle vara så liten och oförstörd och oförarglig, med sina underbara kinder, sina mmm-anden när han äter och flåsande andningar. Jag begär inte mer. Och jag tänkte att jag aldrig skulle vara frånvarande en sekund när jag är med honom. Förstår ni hur jag menar? Att när jag är med honom ska jag vara absolut närvarande. Klappa honom mer. Pussa honom mer. Wordfeuda mindre. För nuet kommer aldrig tillbaka. Nuet finns bara nu.

Mitt älskade barn.

we need eachother

Glad kille i gårdagens outfit.

I dag är Aston lite extra mammig och jag är lite extra ”Astonig”, så vi sitter mest och kramas hela tiden. Jag pussar honom på pannan en gång i minuten och säger ”mamma ska alltid skydda dej”, han ligger på mitt bröst och mår som bäst när han hör mina hjärtslag och så håller vi på. Tar hand om varandra. Svårt att blogga då, förstås. Men vi hörs sen, när vi inte sitter fast i varandra.

världen utanför, vad bryr vi oss om den?

Alldeles ny.

Jag är medveten om att världen utanför pågår precis som vanligt. Svälten i Afrika fortsätter, Kina har fortfarande inte lärt sej hur människor (och djur) ska behandlas och Färjestad är fortfarande värdelösa. Jag förstår det. Men det känns inte så. Mitt uppe i allt har jag svårt att hålla reda på vilken dag det är, hur mycket klockan är och hur längesen det egentligen var jag åt senast. Anledningen till att jag inte har någon koll är förmodligen för att jag inte bryr mej. Det är helt sjukt, egentligen, och jag har ju många gånger hört och läst om hur frälsta människor blir när de fått barn och jag har väl fattat att det är så. Men jag har inte fattat att det är så. Alltså SÅ.

Vi har försökt vara som vanligt folk är i dag, men vi har misslyckats totalt, kan jag säga. Vi bestämmer oss för att göra något, men fastnar i stirrandet. Stirrandet och luktandet på ett underverk som har de finaste ögonen och den godaste lukten av alla levande ting. Högst subjektivt, naturligtvis. Han är det vackraste jag sett. Och när han ligger här bredvid, på Viktos nakna bröst, så går mitt hjärta nästan sönder av kärlek till de där två människorna. Ifall någon undrar vad meningen med livet är, så är det just det här. Det jag upplever just nu.

I dag har vi i alla fall varit ute på en premiärtur med vagnen, tagit en sväng upp till huset och presenterat Aston för hans blivande rum, och till sist åkte vi hem till svärföräldrarna där vi fick mer presenter och dessutom mat och ompysslande. Välkommet, naturligtvis.

Nu ska vi njuta av resten av kvällen. I morgon bitti är det dags för återbesök på BB och sen ska Vikto jobba några timmar. Vi hörs då. Hej!