guess who’s back in wordpress-town

Nej, vet ni vad? Jag flyttar tillbaka hit. finest.se passade inte alls mig. Jag hade det på känn redan innan, men ville ändå ge det ett försök. Nu ska jag bara komma på ett sätt att exportera det jag hunnit skriva där och lägga det här, så att det inte blir så spretigt. Men det vete tusan om det ens finns något exportverktyg på finest. Har inte hittat något…

Oh well, i värsta fall får jag väl kopiera och lägga över. Inte hela världen. Men det får vänta tills jag har lite tid över. För tid har jag verkligen inte i överflöd nuförtiden. Jag är inne på tredje veckan med heltidsjobb här på Hertz och det är roligt, jag trivs bra! Efter jobbet har det varit grejer nästan varje dag. I helgen var vi ju i Göteborg och sen i måndags kom Matilda till oss och hälsade på en sista gång innan hon drar till jävla Australien och i tisdags var vi på korvgrillning hos sväronen innan de åkte på bilsemester ner till Danmark och Tyskland och i går var vi i Hagshult och hälsade på Ireklintarna och deras nytillskott (som så klart var alldeles ljuvlig!) och i kväll är det sommarfest med Viktors grabbgäng + fruar/flickvänner/barn och sen har en jobbvecka till gått.

Tiden flyger verkligen. Och det gör inte så värst mycket. Jag försöker leva i nuet och göra så mycket roligt som möjligt, men jag erkänner att jag längtar till januari-februari. Så att vi har vår egna sån här lilla… ❤ (Om allt går bra…..)

INES

himlen är alltid vår

20140521-235921-86361505.jpg

Lämnade tvn avstängd ända tills Aston somnade i kväll. Vikto spelade fotbollsmatch och jag och Aston hade en lugn och fin kväll där jag lagade god mat, han fick bada badkar och jag sen kunde sitta och titta på världens mest fulländade varelse och undra hur man egentligen kan bli så go.

Sen skulle han sova och då kom jag på att han visst inte är så jädra perfekt ändå…

Och sen stod jag länge. Stilla. Tittade ut på vår baksida. Vår gröna gräsmatta som Vikto gödslat och klipper så fin varje vecka. På vår studsmatta och lekstuga som gör vår son så glad varje dag. På våra växter som vi tillsammans valt ut och kärleksfullt planterat. Och på himlen. Den alltid lika vackra himlen, som alltid finns där för att ge oss någon slags tröst i att någonting alltid finns där även när allt annat vacklar.

Just nu vacklar ingenting i mitt liv, så i kväll njöt jag bara av vår vackra utsikt och så tänkte jag.

Vad lyckligt lottad jag är.

you can not stop breathing, just inhale and exhale

Lifesaver…

Hej allihopa!

Jag lurade er visst lite i går, jag hann ju inte blogga på kvällen. Men nu så…

Det har varit några dagar av eftertanke nu på slutet. Min vän dog alltså i en trafikolycka i onsdags förra veckan och det har varit många ”varför?” som rullat genom huvudet om och om igen. Jag tror att jag drömmer om henne varje natt, för på morgnarna känns hon märkligt närvarande, som att jag nyss träffat henne. Det är ofattbart, det som hänt, och jag antar att jag har svårt att acceptera det som hänt, men jag kan inte sluta leva. Jag måste gå vidare. Aston hjälper mej med det. Vikto också.

I kväll tar jag ett steg på vägen genom att medverka på kvällens handbollsträning. Nu blir det väl inte så mycket handboll, utan mest fys, men det passar ju perfekt. Så klockan 17:00 är det dags för comeback. Jag är sjukt taggad, men förstår också mina begränsningar. Jag ska försöka att inte passera gränserna, det är inte bra för någon. Aston åker med, så jag får väl ta pauser för att kolla till honom emellanåt. Efter träningen ska vi sen ha julmys hemma hos en av tjejerna i laget. Det är så fint att vi tar tag i och gör sånt efter att ha förlorat en av våra egna. Det finns ingen tid att slösa längre.

Till sist vill jag tacka för allt stöd jag fått från er. Ni är verkligen den härligaste läsarskara som finns. Tack. ❤