en resa

Nästan ett helt år har gått, av tystnad. Här, i alla fall. I verkliga livet har det varit väldigt lite tystnad, vilket kanske just är anledningen till att det varit så tyst här. Jag har, efter många års bloggande, helt enkelt prioriterat annat. Slutat.

Men så var vi på en resa nyss. Vi, i vår lilla familj på fyra, åkte till Florida i två veckor och när jag var där kände jag flera gånger att ”Oj, jag vill verkligen skriva om detta. Mer än vad jag kan få in på Instagram (utan att folk blir helt vansinniga).”. Och så fick jag några kommentarer från följare som funderar på liknande typ av resa och som ville ha tips och lite guidning och det avgjorde det hela.

Så nu sitter jag här, för första gången sedan 15 februari i fjol, då jag blev faster för tredje gången. Och det känns bra! Om det sen bara blir resetipsande eller om jag klämmer in något mer återstår att se.

Nåväl.

img_3950Paus i Skara, på väg till Stockholm. Dalle utan byxor efter att Viktor spillt ut en dricka över henne…

Miami. Det var vår första anhalt. Eller, ja. Vi lämnade Skillingaryd fredagen 13/1 och åkte mot Göteborg, för Aston var medbjuden på Disney on ice på lördagen, sen åkte vi ca 50 jävligt jobbiga timmar i bil till Stockholm på söndagen och bodde på Radisson Blu, i anslutning till Arlanda. 04.20 på måndag morgon ringde klockan och vi fick jobba hårt för att väcka de där två kortväxta i familjen, men när de väl kom upp var det glada miner!

img_3990Titta på flygplan är livet.

Första flygningen var inte lång. Till Köpenhamn, bara. Där misslyckades vi med vår sista chans att uppgradera till SAS Plus, trots många försök på vägen, för att en SAS-anställd var för lat och stressad för att hjälpa oss (men detta är en annan historia), så den drygt tio timmar långa flighten över Atlanten var bra mycket trängre och jobbigare än den hade behövt vara. (Dahlia var ju bara 23,5 månad vid resetillfället, så hon hade inget eget säte.) Men det är ju, vad man definitivt kan kalla det, i-landsproblem. Förstås. Vi skulle ju till Miami. Och flygningen gick ändå rätt bra, med våra mått mätt. Våra barn har starka resurser när det kommer till ljud, nämligen. Och de är inte rädda för att använda dessa resurser när vi två lite längre familjemedlemmar får för oss att det skulle vara vi som bestämmer i familjen. Därför har vi en oskriven regel i familjen och det är att de minderåriga är in charge så fort vi lämnar marknivå. Då brukar det fungera bra.

img_4003Vem är bossen?

Så här kommer egentligen mitt första tips när det gäller att resa med barn. Eller, ja, jag har ju redan skrivit det. När ni flyger med små barn så är det de som bestämmer, punkt slut. Fast inom rimliga gränser, förstås. Dahlia ville vid något tillfälle ”gå utt!” och det kanske inte hade varit så jäkla bra, men ni fattar. Håll ungarna lugna och glada. Det är viktigast. Varför? För att ni är inte ensamma på planet. Övriga kanske 300-400 personer på planet skiter i era sovrutiner och inget godis före kl 18 (eller alls) och skärmtid och allt vad det heter. De vill flyga i lugn och ro, utan föräldrar och barn som bråkar om oviktiga saker. Så. Även om ni imploderar tusen gånger om och får tre smärre hjärnblödningar i timmen – barnen ska hållas glada.

img_4006Då kan det till och med hända att de somnar till slut. Av helt egen vilja.

Väl framme i U, S and A så var säkerheten rigorös, så klart. Köerna genom passkontrollen ringlade långa och vi hade turen att hamna bakom ett äldre par som tydligen hade missat det här med ESTA (vad det verkade) och fick därför vänta extremt länge. Testa själva att få en knappt tvååring och en drygt femåring som knappt fått röra på sig på 13 timmar att stå stilla ”bara liiite till”… Men till slut tog vi oss igenom och kunde hämta våra väskor (som blivit avplockade från bandet, eftersom de snurrat runt så länge).

img_4013Nemas problemas, vi packade lätt…

Sen var det bara att fånga en taxi och åka mot hotellet. Det känns ju alltid sådär att åka bil med barnen utan bilstolar, även om Aston ju är ganska stor nu, men det finns verkligen inte mycket val där borta. :/ Det är bara att bälta fast, hålla hårt och be taxichaffisen att köra så lugnt och fint som det går.

img_4017Här luktade jag inte hallon, om man säger så…

Det var verkligen surrealistiskt att åka över broarna, genom Miami, och se 100-miljonershusen och alla vägar man sett så många gånger på CSI Miami och tror att man vet nåt. Samma känsla i New York, att man är med i en film eller på tv. För det är så likt. Det är verkligen det. Man tror inte att det är sant, men det är det.

img_4022Kaoz…

Och så var vi framme. På Ocean Drive, South Beach. Mitt i smeten. Hög musik, massa bilar, inkastare och storstadspuls. Jag höll i barnen, för att det skulle bli jävligt dåligt stämning om vi startade resan med ett påkört barn, medan Viktor själv fick kämpa med allt bagage.

img_4021Art deco.

I åtta månader hade vi väntat och nu var vi där. Hotel Breakwater South Beach. Let the games begin…

himlen är alltid vår

20140521-235921-86361505.jpg

Lämnade tvn avstängd ända tills Aston somnade i kväll. Vikto spelade fotbollsmatch och jag och Aston hade en lugn och fin kväll där jag lagade god mat, han fick bada badkar och jag sen kunde sitta och titta på världens mest fulländade varelse och undra hur man egentligen kan bli så go.

Sen skulle han sova och då kom jag på att han visst inte är så jädra perfekt ändå…

Och sen stod jag länge. Stilla. Tittade ut på vår baksida. Vår gröna gräsmatta som Vikto gödslat och klipper så fin varje vecka. På vår studsmatta och lekstuga som gör vår son så glad varje dag. På våra växter som vi tillsammans valt ut och kärleksfullt planterat. Och på himlen. Den alltid lika vackra himlen, som alltid finns där för att ge oss någon slags tröst i att någonting alltid finns där även när allt annat vacklar.

Just nu vacklar ingenting i mitt liv, så i kväll njöt jag bara av vår vackra utsikt och så tänkte jag.

Vad lyckligt lottad jag är.

somenöppenblogg – nu på facebook

Bild helt utan anknytning till inlägget.

Sedan ett tag tillbaka har jag funderat på det – att starta en fansida för bloggen på facebook. Men jag har tvekat pga två saker; 1. Det är ju 100% hybris-varning på att starta typ en fanklubb för sej själv och 2. varför behövs det?

Till slut kom jag fram till att 1. jag får väl ha hybris då och 2. det kanske inte behövs på samma sätt som ett botemedel till aids, men det betyder ju inte att det är helt värdelöst. Så jag skapade en sida. Och om ni söker på Somenöppenblogg på facebook, så hittar ni den. Ni hittar den även genom att klicka just precis —>här.

Men vad får ni där som ni inte får här?

Ja, nu har jag ju redan en väldigt öppen blogg (som namnet kanske antyder), men där blir det fler bilder och mer kontakt, fler spontana och korta inlägg. Lättare att ställa frågor, lättare att få svar på ställda frågor. Lättare för er fans att bestämma när ni ska hålla eventuella hyllnings-partyn för mej, osv. Det blir helt enkelt lättare för er att älska mej mer.

Ja, men det är väl helt uppenbart, nu, att man inte behöver ha hybris för att skapa sin egen fansida. Hehe.

hej och välkomna!

Jag kan ju förresten vara lite trevlig och säga hej till eventuellt nya läsare – hej! Jag är normalt inte så tjurig som jag är för tillfället, det är bara det att när de sista veckorna av en graviditet känns ungefär lika långa som de första åtta månaderna, så är man inte så jäkla pepp längre. Men jag försöker, jag lovar!

Till er som nu inte fattar alls vad jag babblar om, så är det så att jag utsetts till november månads mama-blogg på mama.nu.

Under den knappa månad som jag bloggat här så har jag seglat upp och blivit den näst mest lästa läsarbloggen på hela mama. Oerhört roligt, så klart! Jag kände mej väldigt hedrad och glad när jag fick ett mail från mama-redaktionen i söndags med en förfrågan om jag ville ställa upp och det ville jag naturligtvis. Detta november, 2011, blir ju den fräckaste månaden i hela mitt liv, så det var ju helt rätt månad att välja.

Jag hoppas att ni som trillat hit genom puffen på mama.nu bestämmer er för att stanna, för på den här bloggen kan vi ha rätt trevligt ihop. Faktiskt. Även om jag inte använder smileys i mina inlägg. Ni får läsa av mitt humör ändå. Det klarar ni!

Nu ska jag få den här dagen att gå genom att jobba lite. Med mina smycken, alltså. Det är fördelen med att vara egenföretagare och jobba hemifrån – man kan jobba närsomhelst. Till och med när man egentligen borde vara och föda barn.

Hej med er!

härliga lördag

God förmiddag lördag!

I dag tar vi an dagen med ett jävla gott humör. Det hade inte varit helt fel att vara i Göteborg i dag, där det nalkas kalas för min fina lillebror, som fyller 21 i morgon. Men dagen blir verkligen inte fy skam ändå, för klockan fyra kommer min goa Emma och hennes Mackan + 4,5-månadersbebis hit på middag och det ska jävlariminlillalåda bli jäkligt nice.

Nu håller vi på och äter frukost. Blir aldrig trött på frukost. Skulle kunna äta frukost fyra gånger om dagen, faktiskt. Så gott är det.

Nu önskar jag er en kanoners dag! Hörs senare. Pöss!

en nystart på ett nytt liv

Hej!

Jag har flyttat. Jag är ny här. Heter Maria, bor i Skillingaryd i Småland, men är från Göteborg. Är 26 år ung och älskar min kärlekshäst, Vikto. Det är honom ni ser på bilden här ovan. Och mej, så klart. Logiskt nog. Bodde på metrobloggen förut, eller bor där egentligen fortfarande, men ska steg för steg pallra mej över till Mama. Anledning? Bebis, naturligtvis. Min första. Vår första.

En liten Nacho-Glenn bor nu i min mage och han är tänkt att kika ut 25:e oktober. Det kan bli tidigare, men förmodligen blir det senare. Jag är inställd på det. Funkar så i de flesta lägen – ställer in mej på det jobbigaste, så blir jag oftast positivt överraskad.

Jag har bloggat sedan januari 2006. Det är ett himla tag, det. Bloggarna har mest handlat om mej, mitt åsikts-kräkande och handbollsspelande. Men handbollsspelandet ligger på is tills vidare och åsikterna lika så. Mitt liv handlar ju inte bara om mej längre och inte heller min blogg. Jag får göra det som är bäst för oss alla tre – mej, min sambo och vårt barn – inte bara vad som är ”bäst” för mej.

Så, här har vi den, en upphöjd version av gamla, älskade Somenöppenblogg. En Somenöppenblogg 2.0. En vuxenblogg. Nu kör vi!