it’s a beautiful life

Solen tinar upp den krispiga gräsmattan på baksidan av huset.

Goddagens!

I dag är det en fin dag där ute! Det får lov att bli en promenad på eftermiddagen, tror jag. Vi måste dock hinna med en tripp till förlossningen då det uppstått lite komplikationer i min läkning, om man säger så. Inte så kul, men det är bara att bita i det där sura äpplet.

Aston, å andra sidan, han mår hur bra som helst. Jag tror inte att vi fattar hur lyckligt lottade vi är som fått en så snäll bebis. När jag läser om hur andra nyblivna föräldrar får sitta vakna hela nätterna med skrikande bebisar så kommer jag dock en bit på väg. Aston gnyr på sin höjd litegrann under natten och så fort han får bröstet blir han lugn och vi somnar båda två på några minuter. Enda gången han vrålskriker är när han måste ligga på skötbordet samtidigt som han inte är mätt. Då är det hey baberiba kan jag tala om. Annars bara sover och filosoferar han dagarna i ända. Underbara unge.

Vikto tycker att han är roligast när han sover, för då kan han göra sånt här roligt…

Sleepwalker.

Lustigkurre.

Förresten, ni som vet lite mer om bebisar än jag gör – när är det normalt att bebisar börjar lyfta på huvudet själva? Aston har gjort det sedan dygn tre och är jättestark i nacken nu! Han måste ha växt sej stark de där extradagarna i magen, vår duktige pojk.

Men det Aston är allra bäst på är att kissa hejvilt när han ligger naken på skötbordet. Det tycker han är jätteroligt. Till och med när vi inte hinner med att stoppa strålen och den landar i hans ansikte. Knaspojk.