inte som jag vill

Hade inte tänkt skriva om det på bloggen, men gör det ändå.

Ultraljudet i dag gick inte som väntat. Liten bebis, i underkant. Jag förstår inte… Jag är lång och stor och Aston var stor när han kom. Jag borde inte ha en liten bebis i magen. Hela den är jävla skitgraviditeten har allt bara gått emot och det bara fortsätter. Det är svårt för mig att inte bli ledsen över det här, för det staplas bara skit på skit på skit. Det behöver ju inte vara någon fara alls, men det är konstigt. Jag borde inte ha en liten bebis i magen.

Så nu blir det ett nytt ultraljud om nästan två veckor. Då hoppas jag att Mini-Minion växt. För från förra ultraljudet hade hen typ inte växt nånting – lårbenet hade till och med krympt! Haha. Snacka om att de mäter olika på Ryhov och Värnamo, obviously… Nu hoppas jag att samma sjukhus kan mäta på samma sätt nästa gång och att det då gått åt rätt håll, så att jag kan få lite harmoni i kroppen för en gångs skull.

Jag är så trött på detta nu…

Hittade i alla fall den här söta bilden på en drygt tre månader gammal Aston och den gjorde mig glad.

IMG_1474

vaken om natten och drömmer på dagen

Jag är så obeskrivligt trött. Hela, hela tiden. Förutom ett par timmar sent på kvällen, typ nu. Då vaknar jag till liv lite och kan röja undan en del. Som nu, nu har jag fyllt i anmälan/ansökan om graviditetspenning från Försäkringskassan. Det är inte hållbart längre, att jag fortsätter ”kämpa på” med PT-jobbet. Min kropp grejar inte det. Jag gör det ändå, för jag måste ju dra in pengar, men det är ju i såna här lägen som F-kassan faktiskt får rycka in, jag inser det. Nu är bara frågan hur min SGI kommer bedömas. Mitt PT-företag är ju nytt, yngre än två år, och räknas som i uppbyggnadsskede. Då beräknas ens SGI på vad man hade haft som lön om man var anställd med samma uppgifter. Det borde ju inte vara några problem, men jag har hört rykten om att Försäkringskassan kan vara lite krångliga ibland, så vem vet…

I morgon bitti ska jag upp med tuppen (kommer må så dååååligt, the trötthet) för 8.30 är det dags för tillväxtultraljud. Jag är ganska säker på att allt är helt som det ska där inne, så jag är inte orolig. Det ska bara bli mysigt att se vår älskade Minion där inne. Det är alltid lika fint.

DSC_0901

Här på RUL med Aston i magen. ❤

DSC_0266

Första kvällen hemma med en ny Aston. Tänk att vi ska få göra detta igen.