när man tror att man är slut finns det mycket kvar att ge

Många är kvällarna då jag kommit till träning och tänkt att jag inte ska köra fullt och ändå kör på precis som vanligt. I kväll var en sån kväll.

Min kropp gör nu så fasligt ont, nästan överallt faktiskt. Men när jag väl ser den där klistriga bollen och alla andra som ska träna handboll så vill jag väl för fasiken inte stå bredvid? Nej, plötsligt är jag mitt uppe i det och det är ju det jag älskar, klart att jag ska träna då.

Sen att det gör ont. Alltså, blå är jag ju. Jag ser ut som en jävla Avatar. Men på vissa ställen har jag svårt att avgöra om jag har träningsvärk eller om det gör ont på annat vis. Så jag bestämmer mej för träningsvärk och träningsvärk tränar man bort. Så.

Det var en rolig träning med en hel del kontringshandboll och vi samkörde med damerna, så jag behövde inte hålla i något. Sen gick det inte så där väldigt bra för mej, men nu för tiden kan jag ändå glädjas över att jag i alla fall är med. Det är liksom ingen självklarhet att få spela handboll. Jag är glad och tacksam över att kunna vara med.

bakochfram

På tåget. På väg hem från träning. En bra träning. Börjar äntligen känna mej lite som en handbollsspelare igen. I alla fall i närheten. Löpsteget blir bättre och bättre i takt med att kilona försvinner och skotten placeras bättre när jag hoppar högre och blir hårdare när jag blir starkare i bålen. Det är roligt. Och det är roligt att all min handbollskunskap kan ta vägen någonstans. Att jag kan lära de yngre tjejerna sånt som mina tränare lärt mej genom åren. Det är en häftig känsla.

I dag hade vi dessutom de första individuella samtalen med spelarna. För första gången sitter jag på andra sidan. Kände mej lite som en medlem i Idol-juryn. Det är utvecklande, det också.

På tåget in till träningen var jag så trött, så ni förstår inte. Lillgrabben vaknade kvart över sex i morse och jag hann inte somna om under hans tupplur ett par timmar senare. Jag har alltså varit uppe sen 6.15 och då även varit på babysim under dagen. Så ni vet så där fin man är när man sitter med halvöppen mun och dreglar på tåget/bussen för att man inte kan hålla sej vaken? Ni känner igen er? Ja, alltså, jag brukar vara rätt bra på att hålla stilen. Men i dag. Icke. Stilen was nowhere to be found. Jag liksom sket i det, jag bara slocknade. Det var gött.

Och babysimmet då. Man kan säga att Aston var rätt så skräckslagen de första tio minuterna. Han var på väg att börja panikskrika hela tiden, men lät mest bara ”eeeehhh ööööhhhh uuuuhhhhh uuuhhhh”. Livrädd. Och jag kände mej som den elaka styvmodern i valfri Disney-film, samtidigt som jag gick sönder lite inombords eftersom jag gav min son men för livet. Men till slut sansade han sej och kunde ”slappna av” (om en vandrande pinne kan vara avslappnad). Nåja. Han skrek inte i alla fall. Nästa gång går det nog bättre.

Ja. Det var min dag, bakochfram. Och nu är jag slut som artist.

Om Aston kan vara snäll och vakna som allra tidigast klockan åtta i morgon får han en bil.